Resepraktikans fokus är på platser framför allt i Sverige och det kan vara intressant att ibland studera representationer av platser som förekommer inom populärkulturen. En sång kan till exempel handla om en stad som Sala och Göteborg, eller andra typer av platser som en sjö eller ett berg.
Sången eller konstverket blir en representation av platsen som kan få ett sådant genomslag att det blir en etablerad representation och kan rent av användas för marknadsföring av en plats. Ett exempel är statyn Rosenbom i Karlskrona som har blivit en symbol för staden.
Inom konsten kan en sång eller ett konstverk även handla om fiktiva platser. Konstverket presenterar en plats som inte har en direkt motsvarighet i verkligheten.
Ett annat exempel på ett förhållande mellan en plats och dess kontnärliga representation presenteras på omslaget till det kanadensiska rockbandet Arcade Fires skiva Everything Now (2017).
Skivomslaget är en representation av en representation av en plats i Death Valley i Kalifornien.
Vid en hastig blick kan man uppfatta skivomslaget som ett fotografi med ett berg i bakgrunden. Tittar man lite närmare på fotografiet framträder det dock att berget i bakgrunden skyms av en stor skylt med ett fotografi av berget. Denna skylt har fotograferats ur en vinkel och från ett avstånd att fotografiets konturer sammanfaller med det riktiga bergets konturer. Betraktaren av skivomslaget ser därmed en representation av en representation av berget som sammanfaller med det egentliga berget.
Skylten används på ett finurligt sätt för musikvideor för de olika låtarna på skivan. Filmerna består av en statisk video om skylten framför berget. Under skyltens nederkant finns en texttavla där sångens text presenteras samtidigt som orden framförs i själva sången.
Skylten till de olika låtarna är fotograferad vid olika tillfällen. Skylten skapades av den franske konstnären jr. Kort film på Instagram.
Det finns ett avsnitt om biografernas historia i den utmärkta jubileumsskriften Hässleholm 100, som gavs ut i samband med stadens hundraårsfirande 2014.
Som relativt nyinflyttad har jag ibland undrat hur biografbeståndet såg ut under biografernas storhetstid. Numera finns Parkbiografen med tre salonger i Kulturhuset, men vad ersatte Parkbiografen när den öppnade år 2000? Fanns det en eller flera verksamma biografer i staden före 2000?
Jubileumsskriften gav svaren och Resepraktikan kunde ge sig ut i det soliga men kylslagna Påskhässleholm. En biograf, Cosmorama, från mediets barndom fanns i en byggnad på Tingshusgatan som sedan länge är borta. Dock finns Metropol, Grand och Park från bions storhetstid kvar – ombyggda med nya funktioner, men som tydliga minnesmärken i stadsbilden.
Metropol
Metropol var den äldsta av de kvarvarande biograferna. Den uppfördes vid Nytorget 1919 som en vacker jugendbyggnad. Biografen drabbades 1950 av en allvarlig brand. En filmrulle självantände av friktion när filmen rullade ut på golvet.
Den brandskadade biografen innehöll ett par år en bilhandel, men sedan återuppbyggdes biografen – denna gång i formen av ett modernistiskt 50-talshus.
Metropol, liksom Grand och Park, kom att ingå i far Johan Theodor och son Kai-Ewe Jönssons biografimperium. När Hässleholmsbiograferna såldes 1982 till Björn Carlsson lades Metropol ner. In flyttade bosättningsaffären Kristallen. Denna butik har numera nya lokaler vid Stortorget och fd Metropol står tom i april 2021.
Grand
Grand låg vid stadens paradgata Första Avenyn. Denna biograf stängde 1985, några år efter att Björn Carlsson övertagit Hässleholms biografer från Kai-Ewe Jönsson. Numera finns restaurang Wok House i lokalerna.
Park
Park invigdes 1951 och var enligt sin samtid Skånes modernaste biograf. Biografen överlevde inte bara ägarskiftet 1982 utan kom att verka som Hässleholms biopalats fram till dess att den ersattes av sin modernare namne i kulturhuset.
Medan det utan förkunskap kan vara svårt att se Metropolhusets biografhistoria är det inga som helst problem att känna igen Park som en biograf. Det är nästan som Park med kort varsel skulle kunna återta sin roll som biograf. Numera fungerar Park som en butik/ showroom för företaget Peneton.
Parkbiografen
Parkbiografen, även kallad Parkbiograferna med sina tre salonger, är sedan 2000 en värdig avtagare till stadens tidigare biografer. De enskilda salongerna kan, om man vill, ses som fortsättningar av Metropol, Grand och Park.
Parkbiografen drivs av Eurostar. Under Coronapandemins 2021 är biografen endast öppen för visningar för slutna sällskap som hyr en hel salong.
Det fanns en förhoppning om att Sveriges biografer skulle under Coronan kunna drivas vidare i ett mindre format med max 50 besökare. Storfilmen Tenet släpptes sommaren 2020 som ett slags testballong för denna strategi. Under hösten och vintern skärptes restriktionerna och Parkbiografen stängde som offentlig biograf.
Utanför biografen hänger fortfarande affischen för Tenet kvar.
Idén till att skriva denna bloggpost fick jag av att läsa Emma Rydnérs tråd på Twitter om boken Katastrofen i Barsebäck: En fingerad nyhetssändning och dess följder av Karl Erik Rosengren, Peter Arvidson och Dahn Sturesson (1974).
”Fake news” och traditionella mediers roll som grindvakter mot ryktesspridning
2020-talet kännetecknas av en ökande mängd nyheter som den intresserade allmänheten kan del av – från traditionella medier till olika plattformar för sociala medier. De traditionella medierna har förlorat sitt tidigare övergripande informationsmonopol. Nyheter, rykten och rena desinformationskampanjer kan får stort genomslag utan att behöva passera medias grindvakter. Denna utveckling med ofiltrerade ”fake news” uppfattas av många som problematisk.
Det är därmed möjligt att bli nostalgisk över en tid före de sociala mediernas genombrott. En tid när professionella medier hade mycket större kontroll över vilka nyheter som allmänheten kunde ta del av. Sverige bevakades av fristående tidningar med lokalredaktioner även på mindre orter. TV och radio var formellt fristående från statsmakten och granskades av andra instanser för att förhoppningsvis bibehålla en balanserad saklighet.
Samtidigt förekom så kallad sensationsjournalistik som särskilt tillämpades i den konkurrensutsatta kvällspressen. Nidbilden av sensationsjournalism kunde sammanfattas som: Dubbelkolla aldrig källan till ett riktigt gott scoop.
Ibland kunde det robusta systemet för granskning av nyheters sanningshalt och stävjandet av ryktesspridning slå slint. Ett särskilt uppmärksammat fall av hur media övertogs av ryktessprdning och vidareförmedling av ”fake news” skedde i november 1973 med ett radioprogram som medförde den så kallade Barsebäcksincidenten. Denna händelse uppfattades som tillräckligt anmärkningsvärd för att Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar skulle beställa en forskningsrapport om fallet.
Radioprogrammet
Hösten 1973 hade den svenska kärnkraftsutbyggnaden kommit igång. Första reaktorn i Oskarshamn var i drift. Reaktorerna i Barsebäck var under uppbyggnad, men var inte startklara eller laddade med uran.
Debatten om kärnkraftens faror var igång och hade tagit mer fart efter utgivningen av Per Kågessons debattbok Stoppa kärnkraften. Konsekvenserna av ett reaktorhaveri var förskräckande. Försvararna av kärnkraftsutbyggnaden pekade istället på den aktuella oljekrisen och poängterade att Sverige inte fick bli för beroende av importerad energi. Kärnkraften kunde även försvaras utifrån ett miljöperspektiv då den kunde förhindra fortsatt utbyggnad av storskalig vattenkraft.
Sveriges Radios ungdomsredaktion i Stockholm funderade på hur de skulle kunna uppmärksamma framför allt yngre lyssnare på debatten kring kärnkraften med till exempel faran med radioaktivitet vid en olycka vid ett atomkraftverk.
Redaktionen kom fram till att en iscensättning av en hypotetisk olycka skulle skapa tillräcklig dramatik för att fånga lyssnarnas intresse. Därmed spelades ett fiktivt Dagens Eko in om en allvarlig olycka, en explosion, på Barsebäck. Vid olyckan rådde nordlig vind – det radioaktiva molnet rörde sig mot storstäder som Malmö och Köpenhamn…
Detta dramatiska inslag, som sändes klockan 17 i P3 tisdagen den 13 november 1973, var drygt tio minuter långt. Själva nyhetsinslaget omgavs både före och efter av andra programpunkter i ungdomsradions program mellan 16.30 och 18.15. I programmet intervjuades både Per Kågesson och företrädare för Barsebäcksverket.
I programmet påpekades det ett par gånger att nyhetsinslaget om olyckan var fiktivt och att det dramatiserade ett möjligt förlopp 1982 när verket varit i drift några år. Innevarande år 1973 var kärnkraftsverket inte ens startklart.
Programmet påverkar livet utanför radiostudion
Vad programmakarna inte riktigt hade tänkt igenom var att deras varningar om att Dagens Eko-inslagets äkthet skulle missas av lyssnare som hade radion på som musikridå (och som bara lyssnade mer noggrant på nyheterna), eller av de lyssnare som just hade kommit hem från jobbet eller av andra skäl slog på radion först under det iscensatta avsnittet. Det fanns därmed lyssnare som började lyssna aktivt på ”nyheterna” när dessa sändes och antog dem vara verkliga.
Många lyssnare blev oroade och upprörda. En del kom att reagera genom att ringa och varna anhöriga samt kontakta myndigheter för att fråga om vad som stod på. Efter en del oklarheter och missförstånd kunde brandkår, polis och kraftverket lugna oroliga radiolyssnare genom att dementera att det skett en olycka.
Media skapar en masshysteri i efterhand
Allmänheten var lugnad. Här hade historien kunnat sluta, men rykten om att det förekommit panik genom flykt söderut i bilar samt folkmassor som sökt sig till stängda skyddsrum på båda sidor Öresund plockades upp av medierna. Dessa rykten kom att bli nyheter.
Således hade en fiktiv olycka i ett radioprogram som skapat en verklig oro, gränsande till mindre panik, blivit nyhetsstoff. Braskande tidningsrubriker och reportage i både TV och radio refererade till att det förekommit panikartade reaktioner bland allmänheten.
Men var denna panik i överensstämmelse med vad ögonvittnen hade att berätta? Eller hade massmedierna skapat en fiktiv höna av en fiktiv fjäder?
Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar ansåg det som viktigt att reda ut sanningshalten i nyheterna om att invånare gripts av panik utifrån radioprogrammet. Ett par sociologer Karl Erik Rosengren, Peter Arvidson och Dahn Sturesson vid Lunds universitet anlitades till en undersökning. Sociologernas arbete resulterade i rapporten Katastrofen i Barsebäck: En fingerad nyhetssändning och dess följder.
Rapporten beskrev medias nyheter om reaktionerna till programmet som:
Vitt utbredda reaktioner av kraftig rädsla, oro och vrede;
Blockerade växlar hos ett obestämt, men stort antal instanser (polis, brandkår etc);
Utbredda reaktioner i form av panikartat flyktbeteende. (s. 154)
Detta kunde jämföras med vad forskargruppens egen undersökning kom fram till:
Hos inemot en tiondel av befolkningen i de närmast berörda områdena reaktioner av rädsla, oro och vrede i anslutning till programmet, och i enstaka fall kunde dessa reaktioner bli synnerligen intensiva;
Ett förhållandevis stort antal telefonsamtal (förmodligen sammanlagt några hundra) till olika telefonväxlar som av allmänheten uppfattades som aktuella i sammanhanget (polis, radio, tidningar) men endast i ett eller två kända fall (Sveriges Radio i Malmö och polisen i Lund) kan man säga att telefonväxeln blockerades, och då endast under uppskattningsvis 5-10 minuter;
Inga eller praktiskt taget inga reaktioner i form av panikartad flykt eller liknande. (s. 154)
Det fanns därmed en stor skillnad mellan rapporten och medias rapportering. Undersökningsgruppen sammanfattade medias hanterande av händelserna i relation till vad gruppen kommit fram till:
I stort sett korrekt återgav intensiteten i de allra kraftigaste reaktionerna i form av rädsla, oro och vrede.
Överdrev utbredningen av sådana reaktioner.
Överdrev omfattningen av telefonsamtalen till olika instanser, samt antalet blockerade telefonväxlar.
Kraftigt överdrev eller själva uppfann de panikartade flyktreaktionerna. (s. 155)
Forskargruppen genomförde intervjuer och enkätundersökningar med enskilda personer ur allmänheten i Löddeköpinge kommun (här låg Barsebäcksverket), i Staffanstorp (liten kommun mellan Lund och Malmö som jämförelse med Löddeköpinge) samt i den större staden Lund. Forskargruppen gjorde även intervjuer med myndighetspersoner och journalister. Dessa intervjuer och enkäter med personer som lyssnat på programmet och/ eller varit på platserna för de påstådda panikreaktionerna fick gruppen till att konstatera att det troligtvis inte hade förekommit några paniksituationer som beskrivits i media (mer än hos möjligtvis ett fåtal individer). Det hade inte förekommit några folksamlingar utanför skyddrummen, inte heller hade vägar korkats igen av desperata bilister på flykt söderut.
Det var olyckliga omständigheter, men även massmedial logik kring nyhetsproduktion som skapade nyheterna om en panikslagen Öresundsregion. I verkligheten hade de flesta lyssnarna förblivit skeptiska till radioprogrammet eller möjligen under en kortare tidsperiod trott att programmet skildrade en pågående verklighet, men snart kommit underfund med att programmet var fiktivt. En del personer hade agerat under den korta tiden av tilltro till programmets verklighet genom att ringa anhöriga och vänner, eller tagit kontakt med myndigheter och media.
Avslutning
Det är intressant att närmare 50 år efter Barsebäcksincidenten kunna konstatera att en tid med mycket starkare ställning för massmedia inte alltid garanterade allmänheten om skydd för ”fake news”. Ville det sig illa kunde även dåtidens media skapa och upprätthålla rena rykten och fantasihistorier som verkliga.
Peter Bennesved har i artikeln Katastrofen i Barsebäck och radioaktivitet som informationsproblem 1952–1973 beskrivit hur debatten kring kärnkraften och atombombskrigets faror ändrade sig kring tiden för Barsebäcksincidenten. Artikeln som PDF.
Det var på dagen hundra år sedan Bror Karlsson (1888-1963) kom till Sibbhult.
Resepraktikan åkte till Sibbhult fredagen den 17 juli 2020. Det fanns ingen egentlig anledning till denna resa just detta datum, mer än att det var den första vackra dagen på ett bra tag samt att det var flera år sedan Resepraktikans senaste besök i Sibbhult. Alltså, Resepraktikans reporter tog sig med Skånetrafikens sommarkort via Osby och Broby till Sibbhult.
Sibbhult är en bruksort på 1400 invånare. Samhället växte fram kring järnväg, stenindustri och två glasbruk som etablerades på 1890-talet. Medan det redan från starten 1892 gick knaggligt för Sibbhults glasbruk, med nedläggning 1903, gick det bättre för Färeköps glasbruk från 1896 fram till slutet av första världskriget. Högkonjunkturen bröts, glasbrukets huvudägare kunde inte parera detta och gick i konkurs 1921. Glasbruket återuppstod 1922 som ett nytt bolag, men gick åter i konkurs 1928, denna gång definitivt.
Färeköps glasbruk bestod dock av flera delar. Från företagets armaturavdelning kom ett mycket livskraftigt verkstadsföretag att växa fram: Färe Armatur. Företaget gick från klarhet till klarhet under sin dynamiske chef Bror Karlsson. Han identifierade sig verkligen med företaget, vilket visades då han 1938 gifte sig med Lilly Scander. Det nygifta paret tog sig efternamnet Färe.
Sedan Resepraktikans senaste resa hade en del om Sibbhults historia glömts, men inte Bror Färes och hans företags betydelse för Sibbhult. Minnesbysten som företagets tjänstemän skänkt till Färe på hans 70-årsdag, som är placerad vid Sibbhults kyrka, fanns kvar i minnet. Däremot förstod Resepraktikans reporter inte betydelsen av dagens datum: 17 juli.Varför fira 100 år just idag?
Bror Karlsson föddes i Moheda 1888, anlände till Sibbhult 17 juli 1920 för att påbörja sin anställning vid bruket. Resten är historia.
Jubileumsbanderollen hängde framför Sibbhults hembygdsförenings klubblokal, men både huset och dess omgivningar var helt folktomma denna hundraårsdag. Var var festen?
Svaret på denna uppföljningsfråga besvarades med ett meddelande på klubbstugans anslagstavla. Hundraårsfesten skulle hållas två dagar senare, söndagen den 19 juli.
Tågtrafiken var utslagen på sträckan mellan Hästveda och Hässleholm av något slags elfel enligt Skånetrafikens webbplats. Det blev att vänta in ersättningsbuss som kom endast tio minuter senare. I ersättningsbussen gavs det tid att börja skriva på en ny post för Resepraktikans blogg. Det fick bli ett kortare stycke om en upplevelse från årets sommarutställning på Wanås Konst.
Skrivandet kom igång när ersättningsbussen svängde in på Ballingslövs station. På spåret stod ett övergivet Krösatåg. Ingen klev av eller på. En kille som kommit med X2000-tåg från Stockholm undrade om detta var Hässleholm.
2020-års sommarutställning är fokuserad på verk av den koreanska konstnären Kimsooja. Hon har fått möjlighet att visa sin konstnärliga bredd med flera olika installationer på Wanås Konst – både inomhus och ute i skulpturparken.
Kimsooja har skapat två utomhusinstallationer: Sowing into Painting samt A Laundry Field. Två mycket olika installationer, men samtidigt utgör de början och slutet på en sammanhängande process, ett slags från ax till limpa, men med linet i centrum.
Sowing into Painting inleddes med att Kimsooja lät plantera linfrön av olika sort (hon kunde inte närvara personligen på Wanås pga Coronaviruset). Vid Resepraktikans besök i början av juli blommade fälten. Linodlingen innehöll linväxter som kommer att kunna användas till textilier eller som bindemedel i oljefärg.
A Laundry Field är en utställning med linets omvandling till en nyttoprodukt, illustrerad av ett hundratal äldre linnelakan med handbroderier. Lakanen har troligen köpts in på andrahandsmarknader eller antikaffärer i Sverige. Dessa lakan har hängts upp som till torkning bland träden i slottsparken.
Inomhus finns ytterligare verk. Meta-Painting består dels av ett antal uppspända omålade målardukar, dels av målardukar som har formats till bottari, ett slags tygknyten som koreaner använt för att kunna bära sina ägodelar under flytt eller flykt. I grannlokalen bjuds besökaren i Thread Routes att fläta ett eget verk.
Ett visuellt storslaget konstverk är To Breathe som finns i den stora långlogen. Här inbjuds besökaren till att skapa en egen visuell berättelse med hjälp av konstverket. Ta på dig skyddsöverdagen på fötterna, ge dig ut på det stora spegelglasfältet och skapa ditt eget äventyr på, över och under konstverket To Breathe.
Så kom ersättingsbussen slutligen fram till Hässleholm. Här var stationen fylld av strandsatta tåg som otåligt väntade på att få ge sig av längs stambanan. Tågen och stationen utgjorde ett slags A Train Field: From Waiting to Adventure.
Det stora inflytande som Iföverken med omkringliggande verksamheter haft på Bromölla syns även på hur Bromöllaborna inhägnat sina tomter med staket. På initiativ av Iföverken och Brömölla cementgjuteri kunde villaägare köpa cementstaket av ett antal olika modeller.
Idén med cementstaket kan ha kommit från Tyskland och började spridas i Bromölla på 1930-talet. Den fabriksmässiga tillverkningen tycks ha upphört i slutet av 1960-talet när nya modetrender och lätthanterligare material minskade efterfrågan så kraftigt att det inte var lönsamt för företagen att tillverka staketen längre. En del staket tillverkades i fortsättningen av privatpersoner .
I boken Stakethandboken (2008), länk till PDF, presenterar författarna Katarina Olsson och Jimmy Juhlin Alftberg inte bara en detaljerad beskrivning på hur man kan tillverka sina egna cementstaket, de redogör även för inventeringar som uppskattade den totala längden cementstaket till 2 mil när staketanvändandet var som vanligast. Möjligen fanns 2007 en mil cementstaket kvar. Tidens tand, olyckor och nya stilideal maler sakta ner de kvarvarande cementstaketkilometrarna. 2020 finns risken att den sammanlagda längden av cementstaket blivit åtskilligt kortare jämfört med 2007.
Det finns dock ännu många fina cementstaket att titta på under en promenad i de äldre villakvarteren i Bromölla. Resepraktikan har fotograferat några under sina vandringar i samhället.
Vid ett tillfälle kom reportern att inleda ett samtal med en kvinna som bodde några kvarter bort, men enligt egen utsaga hade ett staket i ganska bra skick. Hon berättade att kommunen fortfarande hade ett lager med cementstaket som villägare kunde får eller köpa från till underhållet av sina egna tomtavgränsare.
Trots lokal entusiasm och stöd från kommunen är nog utvecklingen på väg mot en allt cementstaketfattigare miljö i Bromölla med omgivningar. Ser man på bilden nedan med endast staketstolparna kvar kan man fråga sig om det är troligare att ett nytt cementstaket kommer upp, eller att även stolparna plockas bort för något lätthanterligare alternativ.
Ronny och Ragge tog hela svenska folket med storm när de 1991 tvärnitade rätt ner i TV-sofforna med sin Fårrd.
Den blå kiosken i det fiktiva Byhåla fick en närmast ikonisk status och människor vallfärdade till småländska Korsberga för att kunna beställa en raggarballe med svängdörrar.
Tiden gick och TV-sofforna erbjöds nyare underhållning, men Ronny och Ragge behöll ett visst grepp i folkminnet som kultserie. Korsbergakioskens liv puttrade på över åren som gick. Nya ägare kom och gick och minnet av kioskens roll i Byhåla började klinga av.
Den 3 augusti 2015 kunde dock Expressen berätta att kiosken fått nya ägare som tänkte vårda arvet från Byhåla. Kiosken hade varit till salu i två år och hade endast varit sporadiskt öppen. Resepraktikan passerade kiosken i mitten av maj 2015. Kiosken hade då fått en tillbyggnad efter TV-inspelningen. Kiosken var stängd vid besöket.
Några år gick och i augusti 2017 passerade Resepraktikan kiosken som nu var gulmålad! Väl inne i kiosken/ pizzerian fanns ingenting som påminde om dess fiktiva raggarhistoria. Tyvärr hittade jag ingen närbild från den gulmålade tiden, men på en bild på ”Byhålapumpen” skymtar kiosken i bakgrunden.
Nästa gång som Resepraktikan passerade Korsberga var hösten 2019. Då var kiosken åter blå.
Nu är det juli 2020 och det verkar som en ny generation av nostalgiägare har beslutat sig för att sälja. Jämfört med den gulmålade eran är kiosken tillbaka i gammal god blå form. Menyn är breddad från byhålatiden med take away av både thaimat och engelsk Fish n’ chips.
På mäklarens bilder syns rent av den fascinerande affischen från 1999 av S. Martinelle som sammanfattar svensk populärkulturhistoria med Korsbergakiosken i mitten. Vad Beavis och Butthead har på affischen att göra förblir dock oklart.
Förhoppningsvis kommer nya ägare att förvalta arvet från Byhåla.
På YouTube kan man se klippet med kioskens första uppträdande i ”Byhåla”.