Resepraktikans blogg

Ett och annat

Anslagstavla i Vänersborg, juli 2013

Resepraktikan brukar ofta både lusläsa och fotografera anslagstavlor under sina resor. Förhoppningsvis delar läsekretsen detta intresse. Vi kommer att lägga ut bilder av anslagstavlor från olika tider och platser i det avlånga riket Sverige.

Den första tavlan fanns i centrala Vänersborg. Annonserna handlade om olika aktiviteter, särskilt musikaliska tillställningar, under de hektiska veckorna under hög- och sensommaren. Det fanns dock ett par anslag med reklam för Cirkus Maximus.

Det var Vänersborgs kommun som ansvarade för driften av anslagstavlan. För att hålla budskapen aktuella meddelades det på själva tavlan att den vänstra panelen rensades från alla anslag den 1:a i varje månad. Den högra sidan rensades den 15:e i varje månad.

Länk till större bild (2048 x 1536 pixlar)

Gotländska järnvägens historia

VHS är ett närmast bortglömt format och priserna har sjunkit så lågt att loppisar ofta inte längre anser det som värt att försöka sälja rullarna. Inlämnade kassetter hamnar direkt i återvinningkorgen. En del VHS-filmer behåller dock sitt värde och framsynta loppisar slänger inte dessa filmer, utan vet att det finns köpare till filmen.

En sådan VHS-film är Gotländska järnvägens historia från mitten av 1990-talet. Filmen gjordes av Jonas Nordberg och Putte Friberg på Visby Video-Produktion i Romakloster. Resepraktikan köpte den för 25 kronor på Erikshjälpens citybutik i Lund.

Filmen består av en 35 minuter lång historisk översikt om de smalspåriga järnvägarnas uppgång och fall på Gotland. Materialet består av gamla foton, 8 mm-filmer, 16 mm-filmer samt VHS-filmer. Berättare är Staffan Beijer.

Järnvägens historia på Gotland liknar utvecklingen i Skåne på så vis att utbyggnaden av landsbygdens järnvägar följer sockerindustrins utveckling. Järnvägarna drogs från sockerbetornas odlingsområden till sockerbruken. I Gotlands fall var det sockerbruket i Roma som blev den centrala knutpunkten för öns olika järnvägslinjer.

Slutet för de gotländska järnvägarna berodde på, liksom för en del skånska linjer, den ändrade transporten av sockerbetorna från järnväg till lastbilar. På Gotland avslutades betransporterna på järnväg i mitten av 50-talet.

Konkurrensen från bussar och bilar innebar att underlaget för persontransporter blev för litet. 1960 lades den sista järnvägen ned och spåren revs strax därefter upp.

Det enda som blev kvar från järnvägsepoken var ett minnesmärke i Roma som bestod av några meter räls med ett lok och ett par vagnar.

Föreningen Gotlandståget

Tåget började genast att förfalla och för att rädda det bildades föreningen Gotlandståget 1972. Planerna var större än att blott rädda tåget. Föreningen kunde köpa Hesselby station. Under de nästföljande åren rustades både station och stationsområde upp.

Föreningen utökade efterhand både lok- och vagnpark. En kilometerlång järnväg anlades. Slutstation blev under ett par decennier en legendarisk gammal ek.

Sedan VHS-filmens dagar har föreningen inte legat på latsidan och framför allt 2010-talet har medfört en storstilad utbyggnad av järnvägen! Läs mer på föreningens webbplats.

Läs mer om Hesselby station även på Resepraktikans webbplats.

Uddevallas nya turistattraktion Syrian Horse invigd

Här följer ett experiment med att läsa bloggar med hjälp av RSS-tjänsten Feedly, och från Feedly skicka vidare intressanta artiklar till Resepraktikans blogg.

Uddevallaborna har fått en ny favorit. Den syrianska hästen i Skeppsviken rönte från första början ett enormt intresse från Uddevallaborna. Den har stått på plats i en dryg vecka och idag invigdes den. Invigningstalare var Annelie Högberg, ordförande för Kultur- och Fritidsnämnden.

Källa: Uddevallas nya turistattraktion Syrian Horse invigd

Vårklippning i Nässjö

Vintern höll ut länge under 2018. Först i början av april kunde våren komma igång. När väl våren anlänt blev det dags att göra trädalléer och parker vårfina.

På bilderna beskärs träden framför gamla jästfabriken på Storgatan i Nässjö. Några av träden är mycket gamla. De planterades efter den stora stadsbranden i Nässjö 1892.

Nässjöborna kan enligt förre stadsarkitekten Meier Andersson vara stolta över dessa enda kvarvarande alléträd från denna tid. Andersson berättade bland annat om träden under sin stadsvandring i samband med All-Tid Smålands närturismmässa i mars 2018.

En film om upptäckter i isen

Resepraktikan tog under en av de första kalla dagarna i december 2017 en ordentlig promenad i Nässjö. Isen hade precis lagt sig på Ingsbergssjön. En cykel låg på botten av sjön. Den kunde fortfarande ses genom den ytterst tunna isen.

Efter en liten stund lyfte kameraoperatören på blicken och blev då varse hur världen såg ut omkring den övergivna cykeln.

Kävlinge väggtallrik

En tallrik med motiv från både det gamla och nya Kävlinge.

På den övre halvan visas kyrkbacken med den gamla kyrkan samt den gamla klockaregården, som numera är hembygdsmuseum. Museet drivs av Harjagers Härads Fornminnes- och Hembygdsförening.

På tallrikens nedre sida finns Kävlinge kommuns kommunhus. Detta kommunhus är kanske mest känd från TV-serien Starke man

 

Invigning av Rådhusgatan i Nässjö 23/8 2013

Resepraktikan hamnar ibland under sina resor omkring i Sverige på olika typer av arrangemang.

Resepraktikan hade ingen bas i Nässjö när den ombyggda Rådhusgatan invigdes i augusti 2013. Resepraktikan hade vägarna förbi och kunde lyssna på dåvarande kommunalrådet Bo Zander samt smaka på en kostnadsfri bit prinsesstårta.

Bo Zander inviger den nya gågatan.

Flaggan med texten "Folkfesten" får kanske läsaren av bloggen att dra slutsatsen att invigningen var en del av Nässjös årliga folkfest. Invigningen skulle nog snarast ses som en "förfest" till den egentliga Folkfesten, som firades först i september.

Det bjöds på kaffe med prinsesstårta.

En resa från Stockholm genom Mälaren år 1782

Johan Fischerström. En resa från Stockholm genom Mälaren år 1782

Utgiven av Per Erik Wahlund. Bokförlaget Natur & Kulturs jul- och nyårshälsning 1962.

55 sidor, varav de 7 sista är välbehövliga ordförklaringar och noter. Omslaget visar en detalj av Charta öfver Mälaren 1739.

Utgivaren inleder med bakgrundsfakta om Johan Fischerström (1735-1796) som var en mycket produktiv och beläst skriftställare på 1700-talet. Fischerström var medlem av Vetenskapsakademien och andre sekreterare i Patriotiska sällskapet. ”med sin omfattande beläsenhet och sina encyklopediska ambitioner kunde han skriva om snart sagt vad som helst.” (sid. 8) Han påbörjade ett nationalekonomiskt uppslagsverk, där endast de fyra första banden som omfattade A (aborre) – C (Cypripedium, =guckusko) gavs ut. Dessa band kom att omfatta 2 300 sidor.

Resan genom Mälaren påbörjades den 30 augusti kl 6 på eftermiddagen när Fischerström steg ombord på en Torshällajakt vid Munkbron. De hade svårt att komma ut från kajen eftersom mängder av finnskutor lossade ved. Snart därefter konstaterade Fischerström att ”långsamt undsluppo vi lukten och åsynen av de stinkande reservoarer och de vidlyftigaste staplar av orenligheter, som årligen föröka sig och tillväxa hela strandvägen ifrån Kornhamn.” (sid. 11) 

”Vi hade ännu inte hunnit flyta förbi Riddarholmen, när de vackrastes perspektiv öppnade sig: grupper av stenhus från de översta av Södra bergen ända ned till sjön; jakter liggande å ena sidan lastade med lantmannavaror, å andra sidan med bergverksprodukter, att från Järnvågen utstyras till de avlägsnaste orter." (sid. 12)

Fischerström beskriver Kungshuset med sina tvenne torn, den kopparklädda Riddarkyrkan med sina spiror, S:ta Katarina som har det högsta läget och S:ta Maria. Han ser även S:t Niklas (Storkyrkan) som upplyfter sig mitt i staden med den tyska S:ta Gertrud i grannskapet. Till och med den ”väldiga Adolf Fredriks kyrka som uppreser sig med ett förnyat anseende — Längre bort det höga Observatorium, där irrstjärnornas rörelser avmätas, månars gång uträknas och kometernas kretsar utstakas. – Jämte allt detta lyste det fyrkantiga slottet dominerande över staden; Riddarhuset med sina dygder på taket; och rådhuset med sina besynnerliga flyglar.” (sid. 13)

Segeljakten passerar Strömsborg, han upptäcker det sköna Operahuset, invigt åt sånggudinnorne, beskådar de svarta tornen på den med segertecken i förra tider riktade Arsenalen (palatset Makalös) och skymtar Djurgårdsskogen vid horisonten.

”STOCKHOLM! Du som fått ditt läge där Mälarens friska bölja blandar sig med havets salta vågor. Du som ifrån några strödda fiskarekojor uppväxt till en stor och mäktig stad, ryktbar bland jordens väldigheter…. Måtte ära och dygd alltid uppliva dine invånare! Fred, lugn och ordning och skick blive städse de kännetecken som utmärka Sveriges huvudstad i alla landsändar!” (sid. 13)

En nutida stockholmsguide skulle jag inte kunna göra bättre reklam för staden, men skulle nog välja andra argument. Lyckan av att kunna beskriva en så vacker stad intill vattnet är dock densamma.

Efter diverse komplikationer lägger de till vid Långholmstullen, där skepparen måste anmäla att de ämnade sig till Torshälla. Fischerström hinner med att betrakta Glasbruket, Lasarettet, Kronobränneriet på Kungsholmen innan han ser porslinsfabriken Marieberg, som nyss med sin rival Rörstrand ingått den närmaste förening.

Fischerström beskriver jakten med besättning: skeppare, en matros och en gosse. Till huvudstaden hade den fraktat järn och kanoner och nu på hemväg var jakten lastad med spannmål, silltunnor täckta av en hop oberedda renhudar. Kajutan hade två fönster och en liten kakelugn varpå han kunde koka kaffe, hans ”käraste dryck, som så ofta muntrat mine sinnen och kommit mig att glömma livets besvärligheter” (sid 17).

Övriga resenärer bestod av en tobakshandlare, en trädgårdsmästare och en fiskare, samt  två kvinnor, varav den ena var så ung att hon inte brukade snus ännu. Färden fortsätter förbi Räkneholmen (Reimersholme), Lilla Hessingen och när de kom fram till Gamla Hessingen (Stora Essingen) för nattläger hade klockan blivit tio.

Den 31 augusti seglar de förbi Smedsslätten, ”lovar än till den mörka Björnholmen, än till den på fasta landet liggande Klubben, ett gammalt bekant näringsställe” (sid. 20). ”Den kala bergsträckning, över vilken Hägersten upphöjer sig, gav väl å ena sidan ingen fägnande utsikt; men å andra sidan upplivades vår åsyn av den vackra Fågelön och den behagliga Kranholmen. Längre bort syntes den täcka Kärsön, den lilla Kofsan, Högholmen och själva Lovön, Mälarens yppersta prydnad. Skogen bortskymde det svenska Versaille […] den röda flaggan, som syntes svävande över skogstopparne, vittnade om det höga herrskapets närvaro på Drottningholm” (sid. 20).

När vinden mojnar och seglen blir slaka låter Fischerström sig ros till holmen Ålgryte. Där botaniserar han i sann linnéansk anda och beskriver nyttan med fetknopp, och plockar med sig kvistar med häggbär och hallon. Kungshatt, Estspröten, Ekerön med kyrkan passerades och de seglade ut på Björkfjärden. De seglade hela natten och rundade Selaön. Klockan 11 den 1 september hördes en kanonad från Strängnäs: 128 skott lossades för den nyfödde prinsen. Sällskapet steg land.

Färden fortsatte ännu en natt. Alla satt på däck och berättade historier, en handlade om att det fanns en sjörå i Mälaren. ”En av sällskapet hade sett en sådan nymf mer än en gång. Hon liknade ett medelåldrigt fruntimmer, väl växt, högbröstad, hade stora ögon och långa mörkbruna hår som skylde hela ryggen, men nedantill en fiskstjärt” (sid. 41).

Sista dagen skiner solen men vinden är svag. Jakten varpas, det vill säga dras och släpas fram av gubbar på land ända in till Torshälla. Här skiljs Fischerström efter många bugningar, lyckönskningar, tacksägelser och komplimanger från hela reessällskapet och från ”min gode kapten, hr And. Ståhle, borgare och invånare i staden Torshälla, självägare av den jakt han berömligen förer och styrer” (s. 45).

”Så var nu min resa genom den sköna Mälarens farvatten för denna gången slutad; så hade jag äntligen fått närmare betrakta en god del av denna insjöns behagliga öppningar. I Frankrike och England hade en sådan sjö som Mälaren blivit oändeligen firad, i både bunden och obunden stil, av de vackraste snillen. I Sverige äro vi så känslolösa för det inhemska! Ingen beskrivning över den täckaste bland sjöar! Varföre har jag icke ledighet och förmåga att göra den?” (s.45)

Stad i bild – En stockholmskrönika 1860-1970

Stad i bild – En stockholmskrönika 1860-1970

Per Anders Fogelström

Albert Bonniers förlag 1970

Det är fortfarande vinter. Jag är i Småland och längtar litet till Stockholm och läser äldre  stockholmsböcker som inspiration inför kommande turistsäsong.

I Respraktikans omfattande bibliotek hittar jag Per Anders Fogelströms bok Stad i bild – en stockholmskrönika 1860-1970. Författaren skriver i förordet att många har frågat honom varför det inte finns några kartor i hans böcker. ”ja, kanske det. Men romaner är romaner och illustreras ganska sällan nu för tiden […] Samtliga bilder, utom den sista, har jag haft i mitt arkiv under skrivandet. En del av detta samlade bakgrundsmaterial har blivit denna bild-bok”.

Boken innehåller fem kapitel som är uppkallade efter Fogelströms fem romaner om Henning Nilsson och hans familj — men den egentliga huvudpersonen är nog staden själv. Genom att skildra staden sedd genom romanpersonernas ögon och upplevelser får vi nu, tack vare bild-boken, se Stockholm i förvandling under åren 1860-1970. Som stockholmsguide är boken en guldgruva.

Mina drömmars stad berättar om staden 1860-1880, Barn av sin stad täcker 1880-1900, Minns du den stad beskriver åren 1900-1925, I en förvandlad stad åren 1925- 1945 och med Stad i världen åren 1945-1968 är vi nästan framme vid vår tid, den stad jag minns som den såg ut i min barndom.

Fogelströms bibliotek med  stockholmslitteratur kom att omfatta över 100 hyllmeter. Han valde ut över 300 bilder ur sitt arkiv för denna bok. Det finns tre kartor i boken, Stockholms adresskalenders karta 1856, Stockholm på 1890-talet ur Ny plan för Stockholm samt Stockholmskarta från 1968.

Trappa upp och trappa ner

Trappa upp och trappa ner. Lena Kallenberg berättar om trapporna på Södermalm.

Illustratör Ingela Almgren
Stockholmia förlag 2015, 80 sidor ISBN 978-91-7031-273-1 

”Den som vandrat nedför en trappa på Söder i skymningen längtar aldrig efter hiss till himmelen”. Så står det på den lilla bokens baksida och det ger direkt anslaget för att bli nyfiken på boken.

Lena Kallenberg är söderbo och har författat ett 40-tal böcker och hon leder stadsvandringar. Ingela Almgren har illustrerat ett 20-tal faktaböcker.

Boken inleds med en kort beskrivning av Söder och av Stadsgården. Därefter följer ett uppslag för varje trappa, vänstersidan med text och högersidan med en illustration. Det är inalles 30 trappor. Boken avslutas med källor och lästips. Formatet på Kallenbergs bok är perfekt att ha med sig varje gång man ska till Söder. Texterna berättar inte enbart fakta om trapporna utan ger också platsens kulturhistoriska bakgrund.

Själv var jag söderbo i tio år och har gått många av trapporna, men ett par är helt obekanta för mig, trots att jag är auktoriserad stockholmsguide. Jag bodde nära Mosebacke trappor och varje gång jag skyndade nedför Götgatsbacken tittade jag upp mot Urvädersgränd och Bellmanshuset.  

Tyvärr hade jag flyttat innan boken kom ut, men nu har jag desto större anledning att med den i hand njuta av hur det ser ut idag och jämföra med Almgrens inspirerande konstverk. Varje sida är en upplevelse. Jag känner dofterna från förr, påminns om branden av Katarina kyrka 1991 som jag både hörde och såg. Almgren har verkligen förmågan att i bild levandegöra historien på söder som den beskrivs av Kallenberg.

Ute är det fortfarande litet snö och halt, men jag blir lycklig av att bläddra i boken och längtar till våren för att börja vandra. Egentligen behöver man inte ens gå ut, det räcker med att läsa boken och uppleva miljöerna.

« Äldre inlägg