Johan Fischerström. En resa från Stockholm genom Mälaren år 1782

Utgiven av Per Erik Wahlund. Bokförlaget Natur & Kulturs jul- och nyårshälsning 1962.

55 sidor, varav de 7 sista är välbehövliga ordförklaringar och noter. Omslaget visar en detalj av Charta öfver Mälaren 1739.

Utgivaren inleder med bakgrundsfakta om Johan Fischerström (1735-1796) som var en mycket produktiv och beläst skriftställare på 1700-talet. Fischerström var medlem av Vetenskapsakademien och andre sekreterare i Patriotiska sällskapet. ”med sin omfattande beläsenhet och sina encyklopediska ambitioner kunde han skriva om snart sagt vad som helst.” (sid. 8) Han påbörjade ett nationalekonomiskt uppslagsverk, där endast de fyra första banden som omfattade A (aborre) – C (Cypripedium, =guckusko) gavs ut. Dessa band kom att omfatta 2 300 sidor.

Resan genom Mälaren påbörjades den 30 augusti kl 6 på eftermiddagen när Fischerström steg ombord på en Torshällajakt vid Munkbron. De hade svårt att komma ut från kajen eftersom mängder av finnskutor lossade ved. Snart därefter konstaterade Fischerström att ”långsamt undsluppo vi lukten och åsynen av de stinkande reservoarer och de vidlyftigaste staplar av orenligheter, som årligen föröka sig och tillväxa hela strandvägen ifrån Kornhamn.” (sid. 11) 

”Vi hade ännu inte hunnit flyta förbi Riddarholmen, när de vackrastes perspektiv öppnade sig: grupper av stenhus från de översta av Södra bergen ända ned till sjön; jakter liggande å ena sidan lastade med lantmannavaror, å andra sidan med bergverksprodukter, att från Järnvågen utstyras till de avlägsnaste orter." (sid. 12)

Fischerström beskriver Kungshuset med sina tvenne torn, den kopparklädda Riddarkyrkan med sina spiror, S:ta Katarina som har det högsta läget och S:ta Maria. Han ser även S:t Niklas (Storkyrkan) som upplyfter sig mitt i staden med den tyska S:ta Gertrud i grannskapet. Till och med den ”väldiga Adolf Fredriks kyrka som uppreser sig med ett förnyat anseende — Längre bort det höga Observatorium, där irrstjärnornas rörelser avmätas, månars gång uträknas och kometernas kretsar utstakas. – Jämte allt detta lyste det fyrkantiga slottet dominerande över staden; Riddarhuset med sina dygder på taket; och rådhuset med sina besynnerliga flyglar.” (sid. 13)

Segeljakten passerar Strömsborg, han upptäcker det sköna Operahuset, invigt åt sånggudinnorne, beskådar de svarta tornen på den med segertecken i förra tider riktade Arsenalen (palatset Makalös) och skymtar Djurgårdsskogen vid horisonten.

”STOCKHOLM! Du som fått ditt läge där Mälarens friska bölja blandar sig med havets salta vågor. Du som ifrån några strödda fiskarekojor uppväxt till en stor och mäktig stad, ryktbar bland jordens väldigheter…. Måtte ära och dygd alltid uppliva dine invånare! Fred, lugn och ordning och skick blive städse de kännetecken som utmärka Sveriges huvudstad i alla landsändar!” (sid. 13)

En nutida stockholmsguide skulle jag inte kunna göra bättre reklam för staden, men skulle nog välja andra argument. Lyckan av att kunna beskriva en så vacker stad intill vattnet är dock densamma.

Efter diverse komplikationer lägger de till vid Långholmstullen, där skepparen måste anmäla att de ämnade sig till Torshälla. Fischerström hinner med att betrakta Glasbruket, Lasarettet, Kronobränneriet på Kungsholmen innan han ser porslinsfabriken Marieberg, som nyss med sin rival Rörstrand ingått den närmaste förening.

Fischerström beskriver jakten med besättning: skeppare, en matros och en gosse. Till huvudstaden hade den fraktat järn och kanoner och nu på hemväg var jakten lastad med spannmål, silltunnor täckta av en hop oberedda renhudar. Kajutan hade två fönster och en liten kakelugn varpå han kunde koka kaffe, hans ”käraste dryck, som så ofta muntrat mine sinnen och kommit mig att glömma livets besvärligheter” (sid 17).

Övriga resenärer bestod av en tobakshandlare, en trädgårdsmästare och en fiskare, samt  två kvinnor, varav den ena var så ung att hon inte brukade snus ännu. Färden fortsätter förbi Räkneholmen (Reimersholme), Lilla Hessingen och när de kom fram till Gamla Hessingen (Stora Essingen) för nattläger hade klockan blivit tio.

Den 31 augusti seglar de förbi Smedsslätten, ”lovar än till den mörka Björnholmen, än till den på fasta landet liggande Klubben, ett gammalt bekant näringsställe” (sid. 20). ”Den kala bergsträckning, över vilken Hägersten upphöjer sig, gav väl å ena sidan ingen fägnande utsikt; men å andra sidan upplivades vår åsyn av den vackra Fågelön och den behagliga Kranholmen. Längre bort syntes den täcka Kärsön, den lilla Kofsan, Högholmen och själva Lovön, Mälarens yppersta prydnad. Skogen bortskymde det svenska Versaille […] den röda flaggan, som syntes svävande över skogstopparne, vittnade om det höga herrskapets närvaro på Drottningholm” (sid. 20).

När vinden mojnar och seglen blir slaka låter Fischerström sig ros till holmen Ålgryte. Där botaniserar han i sann linnéansk anda och beskriver nyttan med fetknopp, och plockar med sig kvistar med häggbär och hallon. Kungshatt, Estspröten, Ekerön med kyrkan passerades och de seglade ut på Björkfjärden. De seglade hela natten och rundade Selaön. Klockan 11 den 1 september hördes en kanonad från Strängnäs: 128 skott lossades för den nyfödde prinsen. Sällskapet steg land.

Färden fortsatte ännu en natt. Alla satt på däck och berättade historier, en handlade om att det fanns en sjörå i Mälaren. ”En av sällskapet hade sett en sådan nymf mer än en gång. Hon liknade ett medelåldrigt fruntimmer, väl växt, högbröstad, hade stora ögon och långa mörkbruna hår som skylde hela ryggen, men nedantill en fiskstjärt” (sid. 41).

Sista dagen skiner solen men vinden är svag. Jakten varpas, det vill säga dras och släpas fram av gubbar på land ända in till Torshälla. Här skiljs Fischerström efter många bugningar, lyckönskningar, tacksägelser och komplimanger från hela reessällskapet och från ”min gode kapten, hr And. Ståhle, borgare och invånare i staden Torshälla, självägare av den jakt han berömligen förer och styrer” (s. 45).

”Så var nu min resa genom den sköna Mälarens farvatten för denna gången slutad; så hade jag äntligen fått närmare betrakta en god del av denna insjöns behagliga öppningar. I Frankrike och England hade en sådan sjö som Mälaren blivit oändeligen firad, i både bunden och obunden stil, av de vackraste snillen. I Sverige äro vi så känslolösa för det inhemska! Ingen beskrivning över den täckaste bland sjöar! Varföre har jag icke ledighet och förmåga att göra den?” (s.45)

Lämna en komentar

Kommentera