Skurugata bortom Eksjö på vägen mot Ydre härad är ett resmål som kräver ett noggrant mått av förberedelser – både för kropp och själ.

Den som letar finner förmaningar om kläder, proviant, temperaturskillnader och mentala förberedelser. Eksjö kommun delar med sig till synes lugnande ord om hur det förhåller sig med troll och andra för oss människor svårbegripliga väsen i trakterna kring ravinen.

Förr huserade troll och rövare i gatan, men efter det att Smålands grenadjärer en gång tågat igenom med flygande fanor och klingande spel har inget oknytt visats sig där, sägs det.

Det borde kännas betryggande att stats- och militärmakterna rensade upp i Skurugata, men gjorde dessa makter verkligen det? Utsagan försvagas betänkligt med denna halvgardering till uttryck: ”sägs det”.

Kanske vek ravinens väsen undan för ett tag, för att sedan i sinom tid återta hålor och prång – när väl spelet klingat av, fanorna slutat fladdra och grenadjärerna vandrat in i glömskan.

Att stiga ned i Skurugata längs gölarna med becksvart vatten sker därmed helt på egen risk. Varje steg, varje naturfenomen, varje vindkantring förmedlar förebud för den som vet att tyda sådan vetskap.

Knappt har nedklättringen påbörjats förrän en trädrot hastigt höjer sig framför den ouppmärksamme vandraren. Foten slår med kraft in i träet med söndertrasad-bruten tånagel eller tå som följd. Är detta en varning, ett förebud, om att vända om? Säkerligen, men den dumdristige vänder ej, utan haltar vidare nedåt med från smärta utslungade smädelser mot trädrot och trädfot.

Framåt, neråt. Nedåt, framåt. Balanserande på randen av gölarna nås en första avsats av ravinen. Med omdömet grumlat av smärtan får vandraren snart syn på ett träd som snigellikt krupit upp på en sten.

Snigelträd

Så märkligt, så overkligt … Och så griper trädet plötsligt tag i stenen likt tårna hos en salamander. Synen är svindlande, men inte heller denna förvillelse får vandraren att vända åter.

Salamanderrötter

Vidare snubblande, flåsande, hoppande mest på tå; vartannat steg skjuter en slungande eldspik uppför fot och vad. Vridna träd och andra syner virvlar förbi tills den djupaste bottnen på ravinen är nådd.

På botten av Skurugata

Knappt ett andetag till vila innan färden fortsätter. Målet är en stege, den stege som i ravinens bortre ände leder en vandrare upp ur klyftan. Kvickt förbi de blå skyltarna med sina slutdestinationer.

Skyltar med destinationer

Framme! Snabbt upp. Blicken vänds ner mot ravinen först när fötterna åter står på fasta marken. Ögonen sviker, de blå skyltarna skymtar längst ner i Skurugata, men alla höjd- och djupmått har blåst bort.

Ovanför stegen som leder ner till de blå skyltarna i Skurugata

Men vad gör det? Ravinen är nu bakom vandraren. Färden går framåt, solen skiner, fåglarna kvittrar, bina surrar.

Men vad är det för skugga som följde vandraren upp ur djupen?

Något följde med från Skurugata

Lämna en komentar

Kommentera