Resepraktikans blogg

Ett och annat

Månad: juli 2018 (sida 1 av 3)

Jultallrikarnas resa från väggformation i finrummet till smörgåsunderlägg

I tider när jultallrikstraditionerna lever på sparlåga och när de svenska serierna är nerlagda sedan länge är det svårt att föreställa sig tider när de årliga jultallrikarna kunde produceras i tio- eller rentav hundratusentals exemplar.

De finaste seriernas tallrikar var inte billiga. Kunglig Dansks och Bing & Grøndahls lyxserier kostade åtskilliga hundralappar styck och Rörstrands jultallriksserie med Nils Holgersson-motiv var inte mycket billigare.

På tal om Rörstrands jultallriksserie ritad av Gunnar Nylund: Från att under åren 1970-1999 ha varit ett årligt, efterlängtat tillskott till samlingen (som ofta var uppsatt i något fantasifullt mönster) har tallrikarna plockats ner och skänkts till loppisar och second hand-butiker där de säljs för en tia stycket.

Den säkra penningplacering som säljare av de olika tallriksserierna utlovade var bara luftpastejer när väl en omfattande tallriksserie lades ut till försäljning och skambuden var mycket vanligare än de seriösa buden.

I många fall har de prestigefyllda jultallrikarna degraderats till vanligt bruksporslin och det är inte ovanligt att finna Rörstrands jultallrikar i caféerna hos olika loppisar.

Resepraktikan har endast sporadiskt dokumenterat sådana tillfällen. I bilden ovan visas en jultallrik i Rörstrands serie, närmare bestämt 1972-års tallrik med motiv från Dalarna. Tallriken användes som underlag till en mycket god räksmörgås hos Erikshjälpen i Linköping.

Trots allt finns det en del jultallriksformationer kvar. Nedan är det Resepraktikans formation med Rörstrands jultallrikar 1970-1999.

Rörstrand jultallriksformation
Jultallrik (Rörstrand) från 1972 med bröllopsmotiv från Dalarna.


Sommarkonsert i Blåviks kyrka juli 2018

Tranås stad hade chartrat den vedeldade ångbåten S/S Boxholm II för färd tvärs över sjön Sommen till Blåviks kyrka.

Precis vid avfärden från hemmahamnen i Tranås kom det efterlängade regnet efter veckor med värme och torka. Ångbåten tar 70 personer och det var fullsatt.

Från bryggan till kyrkan

Sommarkonserten i Blåviks kyrka har blivit en tradition för många Tranåsbor. För fyrtionde gången under de senaste femtio åren har violinisten Wille Sundling hållit konserter i kyrkan tillsammans med andra musiker. Nu ackompanierades han av Karin Arvidsson. Mellan musikstyckena berättade Sundling underhållande historier från sitt långa musikerliv. Troligen fick vi vara med om Sundlings sista sommarkonsert i Blåviks kyrka, då han flyller 80 hösten 2018.

Sommarkonsert

Under konserten började solen titta in i kyrkan och hemfärden skedde i solsken.

Tre damer – tre dagar på Utö Dag 3: Gruvhål, Gruvmuseum, mera geologi och Utö kvarn

Detta är tredje delen i serien Tre damer – tre dagar på Utö. Läs även delarna Dag 1 och Dag 2

Vi åt en enkel, tidig frukost på balkongen med utsikt mot hamnen och havet. Sista dagen skulle vi ägna åt gruvperioden på ön. Eftersom det lilla gruvmuseet kombinerat med hembygdsgård öppnade först kl 11 fanns det tillräckligt med tid att vandra iväg tvärs över ön till Rävstavik. Det var en underbar promenad genom skogen till klippstranden med intressant geologi. Några tallar såg ut som små bonsaiträd. Här fanns en välordnad utsiktsplats. Förutom sittbänkar fanns det till och med sopsortering för skräp. Allt var rent och snyggt.

Strandgrytor vid Rävstavik

Järnmalmsfyndigheterna ligger mitt på ön i några smala, djupa stråk. Den djupaste gruvan gick ända ner till 215 meter. Malmbrytningen kan ha börjat redan på 1100-talet, storhetstiden var 1700- 1800-talen tills gruvorna stängdes 1879. Nu är gruvhålen vattenfyllda. Inne på  museet fanns det intressant information om både gruvdriften och livet på ön för gruvarbetarna, bönderna och fiskarna.

Efter en riklig brunch på Wärdshuset hade vi tid att gå upp på kvarnberget med Utö kvarn före hemresan. Waxholmsbolagets andra fartyg Silverpilen tog oss tillbaka till Årsta brygga. Kön till bussen var väldigt lång och bussen blev fullpackad. Det var söndag kväll och många skulle tillbaka till stan och värmen.

Tänk så mycket vi tre damer hann med på våra tre dagar.

Tre damer – tre dagar på Utö Dag 2: Geologidagen per cykel

Detta är andra delen i serien Tre damer – tre dagar på Utö. Läs även delarna Dag 1 och Dag 3

Efter en varm natt på vandrarhemmet och en riklig frukost på Wärdshuset hyrde vi cyklar nere vid hamnen. Riktigt gammaldags, hederliga treväxlade tantcyklar, utan handboms och med korg framtill. Vi hade med oss vatten och frukt förutom badkläder förstås.

Första stoppet blev Utö kyrka. Det var härligt att cykla i skuggan av träden omväxlande med soliga passager.

Mittersta delen av Utö köptes av Staten 1942 för att användas som skjutfält. Längs infarterna till militärområdena fanns det gott om skyltar men ingen av kartorna visade var man var, ingen röd prick ”du är här”. Jag hade läst på innan och visste att vägarna hade namn, men det fanns inga vägskyltar uppsatta.

Vi skulle till Stora Sand. Efter en brant utförsbacke kom vi fram till en bro – alltså var vi för långt söderut – bron till Ålö. Vi fick vända, dra cyklarna uppför och börja titta på alla informationsskyltarna längs vägen igen. Inte blev vi särskilt mycket klokare av det men vi chansade på en väg i rätt riktning och det visade sig vara den rätta vägen. Sista sträckan mot stranden var en ljuvlig, sandig stig och havet syntes i fonden.

Berghäll

Jag hade inhandlat häftet ”Vandring i urtiden” – geologisk guide på Utö och Ålö. Planen var att leta oss fram till alla platserna, vi lyckades med hälften. Förutom kvartsgångar, kalkstenar, klapperfält, leptiter, mängder av pegmatiter och diabasgångar hittade vi till jättegrytor och vackra, mjuka strandgrytor. Vi solade och badade innan vi drog iväg på cyklarna genom sanden. Det var både dumt och tungt. 

Vi kom verkligen i närkontakt med sanddynerna.  När vi skulle ut på riktiga vägen igen tog vi en genväg genom sanden och hamnade i ännu högre sanddyner. De var branta men tursamt nog  bevuxna med gräs och gles skog inåt land. Det var tungt och varmt, men vi klarade det.

Litorinahavets avlagringar av skalgrus missade vi för att ett åskväder drog in över ön och vi avstod från ytterligare avstickare.

Med darriga, cykelovana ben återlämnade vi cyklarna och intog en härlig måltid på Lilla Haket vid Hamnplan. Vackert serverad varmrökt lax på en bädd av sallad bestående av potatis, rödlök, rädisor, ärter.

Uttröttade som vi var blev det läggdags ganska tidigt.

Tre damer – tre dagar på Utö. Dag 1: Resan dit, Gruvbryggan med hamnen, Utö Wärdshus och bad

Detta är första delen i serien Tre damer – tre dagar på Utö. Läs även delarna Dag 2 och Dag 3

Varför Utö?

Det som lockade oss mest var öns spännande geologiska historia. Även historien om järnmalmsbrytningen från medeltiden till slutet på 1800-talet och därefter öns förvandling till sommarö för fastlänningar och turister intresserade oss.

I slutet på 1800-talet köptes hela ön av grosshandlare E.W. Lewin. Hans affärsidé var att förvandla gruvsamhället på Utö till ett sommarparadis. Det låg i tiden för dåtidens societet att tillbringa somrarna på en badort eller kurort vid kusten eller ute i skärgården.

Så vi åkte dit för att kolla!

Redan resan från Stockholm blev en upplevelse, då jag missade att vi skulle stiga av vid tunnelbanestationen Mariatorget och gå till Stockholm Södra. Nu var det extra mycket strul i trafiken eftersom pendeltågsstationen Stockholm City var avstängd på grund av rulltrappstrubbel. Skulle man söderut måste man byta till pendeln vid Södra station för att komma till Västerhaninge. Där tog vi bussen till Årsta brygga för vidare färd med Vaxholm II till Gruvbryggan på Utö. Vi hann med 30 sekunder tillgodo till pendeltåget och resten gick efter tidtabell.

Utö Wärdshus har flera logialternativ att erbjuda. Från vandrarhem, stuga, radhus till lyxboende. Jag hade bokat vandrarhemmet redan i februari. Efter incheckning bekantade vi oss med hamnområdet och Hamnplan. Där finns allt: turistbyrå, affärer, flera matställen, bageri, cykeluthyrning, minigolf och massor av turister att titta på. Öborna själva cyklar eller åker flakmoppe. Kul att se hur man fraktar varor eller sin respektive på flaket.

Flakmoppe

Det var varmt och vi vandrade till Barnens bad, en dryg kilometer norrut. Eftersom det var något svalare i vattnet än i luften så var vi mest i vattnet och njöt.

Hemåt, uppåt valde vi Lurgatan mot Wärdshuset och läste alla informationsskyltar om vem som bott där genom århundradena. Hasse Z hade köpt Lurgatan 5 och familjen bodde där på somrarna.

Före detta gruvarbetarstuga.

Överallt finns det bra informationsskyltar om alla sevärdheter och litet till. Extra trevliga är skyltarna som är ritade och skrivna av skoleleverna på ön.

Första dagen gav mersmak för nya upptäckter.

Linköpingsvandringar med Östergötlands museum: Exemplet Hagar & Ismael

Skulpturen Hagar och Ismael skapades av Alfred Nyström 1884. Skulpturen skänktes till Linköping stad 1939 och efter att ha varit på olika platser placerades skulpturen i Museiparken 1980. Här har den stått i några decennier och tidvis utsatts för viss vandalism.

Under våren 2016 förvärrades skadegörelsen, bland annat bröts Hagars tiggande hand med vattenskålen av och försvann. Det blev för mycket för staden och det beslöts att en ny, säkrare plats skulle letas fram.

Den här posten skrivs långt ifrån Linköping. När Resepraktikan var senast i Linköping i juli 2018 var en reporter på orgelkonsert i domkyrkan, men gick inte dit via platsen där skulpturen brukade stå. Vad som har hänt med skulpturen under 2018 är därmed obekant för författaren av denna bloggpost.

Så till Östergötlands museum stadsvandringar. De erbjuder fyra fullmatade promenader som kan genomföras efter kortare introduktioner i videoformat. Filmerna är dock så intressanta, att risken finns att publiken nöjer sig med att endast vandra med YouTube-filmerna. Här är filmen om skulpturen Hagar och Ismael.

Samlingssidan för de fyra stadsvandringar som Östergötlands museum erbjuder finns här.

Resepraktikan fotograferade Hagar och Ismael-skulpturen flera år innan den framsträckta handen med vattenskålen bröts av.

Hagar och Ismael i Museiparken. I bakgrunden Linköpings domkyrka.

Vem var och varifrån kom Kolingen? Södermalm eller Norrköping?

Albert Engströms mustiga persongalleri av Kolingen och andra karaktärer är djupt rotad i det gamla, slitna Södermalm i Stockholm. Engström bodde ett tag i ett numera rivet stenhus på Fjällgatan (denna del av gatan heter 2018 Mäster Mikaels gata)  och kunde blicka ner på Kolingens arbetsplats Stadsgården. Engström skriver i novellen Mitt första personliga sammanträffande med Kolingen och Bobban:

Ett år bodde jag på söder i Stockholm – Fjällgatan 12 B, alldeles över stadsgårdstrapporna, hörnet av Renstjernegatan, en av dessa mystiska södergator, som börja, man vete ej var, och sluta bland stenbrott och andra skådeplatser för andra brott. Varje morgon då jag inte sov, hade jag tillfälle att se mina skötebarn tåga förbi på väg till Stadsgården. Jag såg, hur gatläggningsarbetarna, huttrande i vinterkylan, kilade nedför trapporna för att få sig morgonnubben, då klockan slog åtta.

Engström blir bekant med den man som kom att utgöra förlagan till Kolingen och dennes kumpan Bobban i en ”spelhåla” med ringkastning på Högbergsgatan. Engström är framgångsrik och vinner en ansenlig hög med små priser. Kolingen och Bobban finns lägligt på plats och de hjälper Engström att bära hem vinsterna. Väl hemma bjuder Engström herrarna på konjak och ger dem några gamla kostymer istället för deras obeskrivliga paltor. Kolingen hinner lägga bort titlarna innan Engströms fru kommer hem från teatern och resolut kastar ut gubbarna.

Kolingens vid sin bostad på Åsögatan. (Av Albert Engström – ”Albert Engström : ett konstnärsalbum” sammanställt av Sven Barthel (Stockholm, 1945), sida 39., Public Domain, Link)

Att Kolingen har en längre och krokigare bakgrundshistoria blev Resepraktikan medveten om i samband med ett par fördjupningsresor till Norrköping med kompletterande topografisk litteratur. Enligt litteraturen (som hänvisar till Engström själv) ska förlagan ha varit en originell herre som bodde i hamnkvarteren i stadsdelen Saltängen i Norrköping. Engström bodde under sin skoltid ett par år på Slottsgatan och blev då bekant med den verklige förlagan till Kolingen.

Det var i fru Löfbergs gamla sneda och vinda gård med dess underbara sorkar jag först såg den man som jag sedermera kallade Kolingen. Möjligen innebodde han hos någon lika lottad person, ty där fanns ett gammalt fallfärdigt hus som ägarinnan använde till litet av varje.

Citatet från berättelsen Mot Aftonglöden är hämtat från Norrköpings Tidningars bilaga Stolta stad.

Delar av Södermalms ”Kolingkvarter” finns kvar, men i Norrköping är minnet av denna typ av bostadsområde effektivt bortsanerat. Det är svårt att föreställa sig Kolingen i trakterna av de stora tunga kontorskomplexen som ersatt den småskaliga bebyggelsen.

Så kan vi därmed konstatera att Kolingen hade drag av verkliga personer från Norrköping och Stockholm? Riktigt så enkelt är det inte. Det finns även möjliga kandidater från Engströms tid som konstelev i Göteborg. Kanske är Kolingen rent av en person i den långa rad av fattiga men ädelmodiga kufar i världslitteraturen som sträcker sig långt tillbaka i tiden – ända till antiken. Helmer Lång har fördjupat sig i frågan och skrivit en avhandling i ämnet: Kolingen och hans fäder: om internationell vagabondkomik och Albert Engström (1966).

Läs mer om Kolingen och annan Södermalmshumor i Föreningen Södermalms medlemsblad (2016). Följ med på en promenad till Fjällgatan 12 på bloggen Miras Mirakel. På Eksjö museum finns en stor permanent utställning om Albert Engström och hans verk. Novellen om sammanträffandet med Kolingen och Bobban finns på Projekt Runeberg.

Kolingen betraktar drömmande sin gamla hatt: – Inge foder har’u, å inge foder får’u, men fetare blir’u tamfan för var da! (1901) Av Albert Engström [Public domain], via Wikimedia Commons

Stjärneborgs slott i Aneby är inte längre till salu

Malte Liewen Stierngranats gamla hem är inte längre till salu, berättar Smålands Dagblad (betalartikel).

Nuvarande ägaren sedan 1991 Anwar Masri lade ut slottet till försäljning för ett par år sedan, men hittade ingen köpare. Priset sänktes till 22 miljoner och stjärnmäklaren Eklund Stockholm New York anlitades.

Nu har ägarna ändrat sig och slottet förblir i familjens ägo.

Förändringar i Eksjö 2018: Turistbyrån och Lennarts konditori

Städer och samhällen utsätts för ständiga förändringar. Ibland kan förändringarna vara drastiska, som efter storskaliga rivningar eller en eldsvåda. Ibland kan förändringarna vara mindre men ändå ha en märkbar påverkan på stadslivet. Ibland har förändringen mer av en subtil karaktär.

Förändringarna påverkar olika personer på olika sätt. En anmärkningsvärd förändring för någon kan vara kuriosa för någon annan – eller så har förändringen ingen som helst betydelse.

En anmärkningsvärd förändring i Eksjö, åtminstone för turister och destinationsindustriintresserade, är turistbyråns flytt från Storgatan vid ån till museet en bit bort. 

Bilden ovan visar en informationsskylt på vägen till museet. Informationen upplyser besökare som inte uppdaterat uppgifterna om turistbyråns flytt. Den nya hyresgästen i turistbyråns gamla hus är inte mindre anmärkningsvärd, åtminstone för de flesta barn och gottegrisar: Mariannelunds karamellkokeri!

Mariannelunds karamellkokeri har flyttat in i turistbyråns gamla lokaler i Eksjö.

En annan förändring som påverkar förbipasserande i olika omfattning är att huset som innehåller Lennarts konditori har målats om från gult till grått.

Lennarts konditori: Från gult till grått.

En förändring i kulör är kanske av mindre vikt för konditoriets kunder och besökare med tanke på att det även är nya ägare av konditoriet. Vad innebär det för till exempel sortimentet och inredningen?

Resepraktikans redaktion hade som avsikt att kontrollera dessa frågor, men besöket på museets tillfälliga konstutställning samt den relativt nya militärhistoriska avdelningen drog ut på tiden. Det gavs för denna gång inte extra tid för en fika på Lennarts konditori.

”Tänk om du kom till en plats där allt var möjligt.”

”Tänk om du kom till en plats där allt var möjligt – vad skulle du göra då?”

Resepraktikan tittar med stort intresse på filmer där kommuner presenterar sig själva. En riktigt suggestiv film om den egna kommunens fördelar har publicerats av Linköpings kommun 2016.

Linköpings kommun berättar visuellt om sina företräden (2016)

Filmen innehåller fina bildsekvenser, där flera övergånger är fantasifullt ihopklippta.

Filmen inleds med funderingen i rubriken. Efter två minuters introduktion i Linköpings kommuns möjligheter upprepas funderingen och avslutas med den uppmanande frågan: ”Vad skulle du göra då?”

Resepraktikan tog under sommaren 2017 en titt på den övergivna, legendariska idrottsplatsen Folkungavallen i Linköpings kommun – Där idéer blir verklighet. Idéerna och planerna för Folkungavallen tycktes vara att det skulle byggas bostäder. Blev dessa idéer verklighet? 

Äldre inlägg