Sädesärlan ovan har ingenting att göra med historien som berättas i bloggposten. Bilden är tagen av Lars Falkdalen Lindahl Flickr, cc – by -sa 

Den torra sommaren 2018 sträckte sig in i juli. Resepraktikan åkte till Sävsjö för att klippa sommarstugans gräsmatta, som inte växt särskilt mycket under de senaste veckorna.

Under en paus i klippningen utspann sig ett samtal på altanen om vilka fågelarter som hälsat på i trädgården. Samtalsämnet kom upp medan några skrattmåsar försökta sleva i sig mogna körsbär från trädtopparna  – måsars fötter är inte direkt lämpade för att gripa tag i svajande fruktträdsgrenar. Det krävdes en hel del manövrerande för ett enstaka körsbär.

Vi gick igenom en mental minneslista om olika arter som någon sett i trädgården.  En favoritart är sidensvansen som på senhösten kommer i hundratal och äter upp Sävsjös rönnbärsbestånd. Fåglarna sitter i träden och sjunger sin suggestiva, kollektiva, surrande sång.

Men hur var det med sädesärlor? Man kan ibland se dem på parkeringsplatser i stan, men i den egna lummiga trädgården? Resepraktikans reporter kunde inte påminna sig om ett enda tillfälle med ett möte med en sädesärla i trädgården.

Glaset med Schweppes Indian Tonic Water var nu uppsprucket och det blev dags att harva vidare med handgräsklipparen av märket Husqvarna. Efter kanske tjugo minuters arbete dök det (givetvis) upp en orädd krabat av arten Motacilla alba.

Den promenerade lugnt runt i det nyklippta gräset och letade efter insekter och småkryp.

Resepraktikans reporter avbröt klippandet och vände sig mot fågeln. Det blev en kort stund av ömsesidig förståelse av att nu fanns även sädesärlorna på listan med fåglar som bevisligen besökt trädgården.