Strax innan midsommar 2020 meddelade Mapillary (om det Malmöbaserade företagets historia se Wikipedia) att de köpts upp av Facebook. En del oklarheter om hur framtiden kan se ut har diskuterats i en kommentar av Jonas Leijonhufvud.

Resepraktikan som förr kallade sig Utflyktsverige fick höra talas om Mapillary under vintern 2014-2015. Jag registrerade mig som användare/ bidragsgivare och bidrog så smått med några bilder från olika platser i Sverige. Redan då fanns det väldigt aktiva användare som reste land och rike runt längs vägarna i hela vida världen och fotograferade för ett crowdsourcat alternativ till Google Gatuvy.

Det konkreta bidraget var magert från Utflyktsveriges sida, men det ledde till en en bloggpost om vilken fascinerande idé Mapillary var.

Våren 2015 var en ganska jobbig tid då min far blev gradvis sjukare, vilket ledde till att han slutligen hamnade på hospice i Malmö. Det blev flera tågresor mellan Höglandet och Malmö med tågbyte i Alvesta. En av dessa resor med byte i Alvesta skedde under den första riktigt fina vårdagen.

Alvesta. Centralgatan ner mot järnvägsstationen.

Istället för att ta en kopp kaffe på Pressbyrån beslöt jag mig för att dokumentera centrum för Mapillary med min avancerade Nokia Windowsphone. Promenaden gick utan större incidenter tills jag kom fram till en park. Fotograferandet gick nästan hela varvet runt parken innan jag konfronterades av några arga daglediga personer som hade hivat i sig en del öl på några bänkar i ett hörn av parken. Alvestadokumenteraren hade egentligen inte sett folket på parkbänken, men de hade iakttagit mitt märkliga fotograferande under hela turen runt deras park.

Ett mindre tumult uppstod där de undrade om jag jobbade för polisen eller någon annan myndighet. ”Inte alls” svarade jag och erbjöd mig att radera bilderna. Den mest misstänksamme tog tag i min telefon när jag började radera bilderna och därefter följde en längre diskussion om att jag ville få tillbaka telefonen.

Var det tillräckligt att jag raderade bilderna i Mapillaryappen? Kunde mannen som nu hade min telefon lita på att Nokian inte hade gjort några hemliga kopior?

Frågorna var många och med hjälp av den misstänksammes vänner kom vi till slut fram till en kompromiss om att kontakta polisen och i ordningsmaktens åsyn konstatera att alla bilder från Alvesta hade raderats. En god idé, men hur fick man tag i en poliskonstapel i dessa tider när polishuset i Alvesta bara var bemannat en dag i veckan – och idag var inte rätt veckodag med bemannat kontor?

Det blev till att ringa en centralt belägen växel långt, långt borta som tyvärr kunde meddela att det inte fanns någon patrullbil i närheten av Alvesta som skulle kunna reda ut problemet med fotografiernas raderande.

Nu uppstod ett dödläge om hur vi skulle lösa problemet utan en polistjänsteman som vittne. Vädret var dock vackert och vi blev sittande i solen. Jag fick en öl och stämningen blev trivsam. Tiden tickade dock på och antalet tågförbindelser till Malmö minskade i takt med att solen sjönk. Det började bli kallt i parken.

Till sist hittades en lösning om att ta telefonen med kraft från mannen med min telefon. Tanken hade givetvis slagit mig om att helt enkelt sno tillbaka telefonen med ett snabbt och oväntat utfall, men det var en lösning som de andra i sällskapet inte tänkte tillåta mig göra. Till slut ryckte en i sällskapet till sig telefonen och överlämnade den till mig efter att jag lovat att det inte fanns kvar några hemliga fotokopior från parken. Jag kunde därefter gå till stationen och fortsätta resan söderut.

Alvestaincidenten fick mig att överge dokumenterandet av samhällen till fots. I fortsättningen tänkte jag fotografera från cykel eller med bil. Således mejlade jag till Mapillary om att få en av deras kostnadsfria mobilhållare som kunde monteras antingen på ett cykelstyre eller på bilens instrumentbräda.

Nu började en väntan på mobilhållaren vid brevlådan på Höglandet. Varje dag kom posten, men jag fick inte syn på något paket.

Brevlåda på Höglandet

Tiden gick. Det verkade som paketet försvunnit på vägen. Årets resor runt landet skedde därmed utan mobilhållare. Mapillaryappen öppnades inte fler gånger under sommaren. Senare under hösten inköpte Utflyktsverige en Androidtelefon, installerade Mapillary, men det blev inte mycket som dokumenterades.

Vad hände då med mobilhållaren? Jodå, den skickades omgående till Höglandet, men paketet hamnade i en död vinkel i brevlådan så den upptäcktes först några veckor efter den levererats. Då hade Resepraktikans expeditioner runt landet redan avslutats.

Mobilhållaren finns kvar så det är förhoppningsvis bara en tidsfråga innan det börjar skickas upp bilder till Facebook – Mapillary igen.

Lämna en kommentar

Kommentera