När vårsolen lyckligt nu lyser
det brinner i hjärta och spis.
En huggare är jag som myser
precis som min katt och min gris.

Jag sitter här ensam och snusar
och läser en äktenskapsspalt.
De orden mig redan berusar,
jag tror att hon r'en är mitt allt.

(De inledande stroferna till sången Gulli-Gullan)

Jokkmokks-Jokke (1915-1998) är en av de folkära artister som från omåttlig popularitet börjat riskera att glida in i glömskan. Det är symptomatiskt att Jokkmokks-Jokkes museum i Porsi som invigdes 1993 av Ulf Elfving sakta började tyna bort, rent av stängde, men som tydligen är uppe igen för återinvigning 2019-2020.

Jokkmokks-Jokke blir lätt en stereotyp för sin obändliga livsglädje, de samiska dräkterna och slagdängan Gulli-Gullan, så när man väl läser hans memoarer med den karaktäristiska hälsningsfrasen ”Tjosan” blir man tagen över hur svår och sorglig hans tidiga livshistoria var; hans artistiska livsglädje måste vika undan en stund för barndomens Djupbäcken i Jokkmokks socken vid Porsiforsen, Luleälven.

Tidigt föräldralös med många syskon fick den unge Bengt Johansson lämna skolan efter fem års skolgång och bidra till familjens försörjning med det slitsamma arbete som fanns i hans hembygd: skogsarbetarens. Under dessa år kom klimatet och det hårda arbetet att knäcka Bengts hälsa med men för resten av livet.

Detta hindrar inte Jokkmokks-Jokke att fylla boken med livsglada och finurliga historier även från tiden innan hans genombrott som artist. Vi får berättat för oss om hur han fick sitt ”öknamn” under sin tid som järnvägsarbetare i Bräcke. Eller den märkliga historien där han och en vän handlar billiga matvaror i Norge: starksprit till vännen samt socker och margarin till Jokke, varor som sedan smugglas in i landet av de båda kumpanerna utklädda till en ko. Den tvådelade kossan smyger sig över gränsen. Med nöd och näppe undgår de ett alltför närgånget uppvaktande från den lokale tjuren.

För Jokke var uppväxten och hembygden viktig och det var en form av ödets ironi att med rikedomen och folkhemmet krossades den värsta formen av fattigdom, levnadsstandarden höjdes i hemtrakterna, numera gick det asfalterade vägar där det förr knappt funnits stigar – men det gamla Barndomsnorrland gick förlorat.

Välståndet och framstegen ledde till att Jokkes älskade Porsiforsen reglerades och blev en stor bidragsgivare till det svenska elnätet. Detta till priset av att laxen försvann ovanför kraftstationen och Jokkes barndomshem hamnade på bottnen under kraftverksdammen:

Den mäktiga, bullrande, rytande Porsiforsen har tystnat. Man har hört den dåna genom de milsvida skogarna, miljoner timmerstockar har dansat ner genom virvlarna, timmerflottare och båtkarlar har fått sätta livet till, man har fiskat längs stränderna – allt detta är nu borta och det känns underligt. Forsen är fångad och kvävd i Vattenfallsstyrelsens tunnlar och turbiner.

Frågan är om den jovialiskt vildsinte Jokkmokks-Jokke blivit den samme om han växt upp vid ett kvävt Porjusfall.

Jokkmokks-Jokke framför Gulli-Gullan i filmen Åsa-Nisse i raketform (1966)

Lämna en kommentar

Kommentera