Idén till att skriva denna bloggpost fick jag av att läsa Emma Rydnérs tråd på Twitter om boken Katastrofen i Barsebäck: En fingerad nyhetssändning och dess följder av Karl Erik Rosengren, Peter Arvidson och Dahn Sturesson (1974).

”Fake news” och traditionella mediers roll som grindvakter mot ryktesspridning

2020-talet kännetecknas av en ökande mängd nyheter som den intresserade allmänheten kan del av – från traditionella medier till olika plattformar för sociala medier. De traditionella medierna har förlorat sitt tidigare övergripande informationsmonopol. Nyheter, rykten och rena desinformationskampanjer kan får stort genomslag utan att behöva passera medias grindvakter. Denna utveckling med ofiltrerade ”fake news” uppfattas av många som problematisk.

Det är därmed möjligt att bli nostalgisk över en tid före de sociala mediernas genombrott. En tid när professionella medier hade mycket större kontroll över vilka nyheter som allmänheten kunde ta del av. Sverige bevakades av fristående tidningar med lokalredaktioner även på mindre orter. TV och radio var formellt fristående från statsmakten och granskades av andra instanser för att förhoppningsvis bibehålla en balanserad saklighet.

Samtidigt förekom så kallad sensationsjournalistik som särskilt tillämpades i den konkurrensutsatta kvällspressen. Nidbilden av sensationsjournalism kunde sammanfattas som: Dubbelkolla aldrig källan till ett riktigt gott scoop.

Ibland kunde det robusta systemet för granskning av nyheters sanningshalt och stävjandet av ryktesspridning slå slint. Ett särskilt uppmärksammat fall av hur media övertogs av ryktessprdning och vidareförmedling av ”fake news” skedde i november 1973 med ett radioprogram som medförde den så kallade Barsebäcksincidenten. Denna händelse uppfattades som tillräckligt anmärkningsvärd för att Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar skulle beställa en forskningsrapport om fallet.

Radioprogrammet

Hösten 1973 hade den svenska kärnkraftsutbyggnaden kommit igång. Första reaktorn i Oskarshamn var i drift. Reaktorerna i Barsebäck var under uppbyggnad, men var inte startklara eller laddade med uran.

Debatten om kärnkraftens faror var igång och hade tagit mer fart efter utgivningen av Per Kågessons debattbok Stoppa kärnkraften. Konsekvenserna av ett reaktorhaveri var förskräckande. Försvararna av kärnkraftsutbyggnaden pekade istället på den aktuella oljekrisen och poängterade att Sverige inte fick bli för beroende av importerad energi. Kärnkraften kunde även försvaras utifrån ett miljöperspektiv då den kunde förhindra fortsatt utbyggnad av storskalig vattenkraft.

Sveriges Radios ungdomsredaktion i Stockholm funderade på hur de skulle kunna uppmärksamma framför allt yngre lyssnare på debatten kring kärnkraften med till exempel faran med radioaktivitet vid en olycka vid ett atomkraftverk.

Redaktionen kom fram till att en iscensättning av en hypotetisk olycka skulle skapa tillräcklig dramatik för att fånga lyssnarnas intresse. Därmed spelades ett fiktivt Dagens Eko in om en allvarlig olycka, en explosion, på Barsebäck. Vid olyckan rådde nordlig vind – det radioaktiva molnet rörde sig mot storstäder som Malmö och Köpenhamn…

Detta dramatiska inslag, som sändes klockan 17 i P3 tisdagen den 13 november 1973, var drygt tio minuter långt. Själva nyhetsinslaget omgavs både före och efter av andra programpunkter i ungdomsradions program mellan 16.30 och 18.15. I programmet intervjuades både Per Kågesson och företrädare för Barsebäcksverket.

I programmet påpekades det ett par gånger att nyhetsinslaget om olyckan var fiktivt och att det dramatiserade ett möjligt förlopp 1982 när verket varit i drift några år. Innevarande år 1973 var kärnkraftsverket inte ens startklart.

Programmet påverkar livet utanför radiostudion

Vad programmakarna inte riktigt hade tänkt igenom var att deras varningar om att Dagens Eko-inslagets äkthet skulle missas av lyssnare som hade radion på som musikridå (och som bara lyssnade mer noggrant på nyheterna), eller av de lyssnare som just hade kommit hem från jobbet eller av andra skäl slog på radion först under det iscensatta avsnittet. Det fanns därmed lyssnare som började lyssna aktivt på ”nyheterna” när dessa sändes och antog dem vara verkliga.

Många lyssnare blev oroade och upprörda. En del kom att reagera genom att ringa och varna anhöriga samt kontakta myndigheter för att fråga om vad som stod på. Efter en del oklarheter och missförstånd kunde brandkår, polis och kraftverket lugna oroliga radiolyssnare genom att dementera att det skett en olycka.

Media skapar en masshysteri i efterhand

Sydsvenska Dagbladets löpsedel 14 november 1973. Bilden hämtad från artikeln Katastrofen i Barsebäck och radioaktivitet som informationsproblem 1952–1973 av Peter Bennesved. (länk till PDF)

Allmänheten var lugnad. Här hade historien kunnat sluta, men rykten om att det förekommit panik genom flykt söderut i bilar samt folkmassor som sökt sig till stängda skyddsrum på båda sidor Öresund plockades upp av medierna. Dessa rykten kom att bli nyheter.

Således hade en fiktiv olycka i ett radioprogram som skapat en verklig oro, gränsande till mindre panik, blivit nyhetsstoff. Braskande tidningsrubriker och reportage i både TV och radio refererade till att det förekommit panikartade reaktioner bland allmänheten.

Men var denna panik i överensstämmelse med vad ögonvittnen hade att berätta? Eller hade massmedierna skapat en fiktiv höna av en fiktiv fjäder?

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar ansåg det som viktigt att reda ut sanningshalten i nyheterna om att invånare gripts av panik utifrån radioprogrammet. Ett par sociologer Karl Erik Rosengren, Peter Arvidson och Dahn Sturesson vid Lunds universitet anlitades till en undersökning. Sociologernas arbete resulterade i rapporten Katastrofen i Barsebäck: En fingerad nyhetssändning och dess följder.

Rapporten beskrev medias nyheter om reaktionerna till programmet som:

  1. Vitt utbredda reaktioner av kraftig rädsla, oro och vrede;
  2. Blockerade växlar hos ett obestämt, men stort antal instanser (polis, brandkår etc);
  3. Utbredda reaktioner i form av panikartat flyktbeteende. (s. 154)

Detta kunde jämföras med vad forskargruppens egen undersökning kom fram till:

  1. Hos inemot en tiondel av befolkningen i de närmast berörda områdena reaktioner av rädsla, oro och vrede i anslutning till programmet, och i enstaka fall kunde dessa reaktioner bli synnerligen intensiva;
  2. Ett förhållandevis stort antal telefonsamtal (förmodligen sammanlagt några hundra) till olika telefonväxlar som av allmänheten uppfattades som aktuella i sammanhanget (polis, radio, tidningar) men endast i ett eller två kända fall (Sveriges Radio i Malmö och polisen i Lund) kan man säga att telefonväxeln blockerades, och då endast under uppskattningsvis 5-10 minuter;
  3. Inga eller praktiskt taget inga reaktioner i form av panikartad flykt eller liknande. (s. 154)

Det fanns därmed en stor skillnad mellan rapporten och medias rapportering. Undersökningsgruppen sammanfattade medias hanterande av händelserna i relation till vad gruppen kommit fram till:

  1. I stort sett korrekt återgav intensiteten i de allra kraftigaste reaktionerna i form av rädsla, oro och vrede.
  2. Överdrev utbredningen av sådana reaktioner.
  3. Överdrev omfattningen av telefonsamtalen till olika instanser, samt antalet blockerade telefonväxlar.
  4. Kraftigt överdrev eller själva uppfann de panikartade flyktreaktionerna. (s. 155)

Forskargruppen genomförde intervjuer och enkätundersökningar med enskilda personer ur allmänheten i Löddeköpinge kommun (här låg Barsebäcksverket), i Staffanstorp (liten kommun mellan Lund och Malmö som jämförelse med Löddeköpinge) samt i den större staden Lund. Forskargruppen gjorde även intervjuer med myndighetspersoner och journalister. Dessa intervjuer och enkäter med personer som lyssnat på programmet och/ eller varit på platserna för de påstådda panikreaktionerna fick gruppen till att konstatera att det troligtvis inte hade förekommit några paniksituationer som beskrivits i media (mer än hos möjligtvis ett fåtal individer). Det hade inte förekommit några folksamlingar utanför skyddrummen, inte heller hade vägar korkats igen av desperata bilister på flykt söderut.

Det var olyckliga omständigheter, men även massmedial logik kring nyhetsproduktion som skapade nyheterna om en panikslagen Öresundsregion. I verkligheten hade de flesta lyssnarna förblivit skeptiska till radioprogrammet eller möjligen under en kortare tidsperiod trott att programmet skildrade en pågående verklighet, men snart kommit underfund med att programmet var fiktivt. En del personer hade agerat under den korta tiden av tilltro till programmets verklighet genom att ringa anhöriga och vänner, eller tagit kontakt med myndigheter och media.

Avslutning

Det är intressant att närmare 50 år efter Barsebäcksincidenten kunna konstatera att en tid med mycket starkare ställning för massmedia inte alltid garanterade allmänheten om skydd för ”fake news”. Ville det sig illa kunde även dåtidens media skapa och upprätthålla rena rykten och fantasihistorier som verkliga.


Peter Bennesved har i artikeln Katastrofen i Barsebäck och radioaktivitet som informationsproblem 1952–1973 beskrivit hur debatten kring kärnkraften och atombombskrigets faror ändrade sig kring tiden för Barsebäcksincidenten. Artikeln som PDF.

Lämna en kommentar

Kommentera