Resepraktikans blogg

Ett och annat

Författare: tiival (sida 1 av 2)

Sommarkonsert i Blåviks kyrka juli 2018

Tranås stad hade chartrat den vedeldade ångbåten S/S Boxholm II för färd tvärs över sjön Sommen till Blåviks kyrka.

Precis vid avfärden från hemmahamnen i Tranås kom det efterlängade regnet efter veckor med värme och torka. Ångbåten tar 70 personer och det var fullsatt.

Från bryggan till kyrkan

Sommarkonserten i Blåviks kyrka har blivit en tradition för många Tranåsbor. För fyrtionde gången under de senaste femtio åren har violinisten Wille Sundling hållit konserter i kyrkan tillsammans med andra musiker. Nu ackompanierades han av Karin Arvidsson. Mellan musikstyckena berättade Sundling underhållande historier från sitt långa musikerliv. Troligen fick vi vara med om Sundlings sista sommarkonsert i Blåviks kyrka, då han flyller 80 hösten 2018.

Sommarkonsert

Under konserten började solen titta in i kyrkan och hemfärden skedde i solsken.

Tre damer – tre dagar på Utö Dag 3: Gruvhål, Gruvmuseum, mera geologi och Utö kvarn

Detta är tredje delen i serien Tre damer – tre dagar på Utö. Läs även delarna Dag 1 och Dag 2

Vi åt en enkel, tidig frukost på balkongen med utsikt mot hamnen och havet. Sista dagen skulle vi ägna åt gruvperioden på ön. Eftersom det lilla gruvmuseet kombinerat med hembygdsgård öppnade först kl 11 fanns det tillräckligt med tid att vandra iväg tvärs över ön till Rävstavik. Det var en underbar promenad genom skogen till klippstranden med intressant geologi. Några tallar såg ut som små bonsaiträd. Här fanns en välordnad utsiktsplats. Förutom sittbänkar fanns det till och med sopsortering för skräp. Allt var rent och snyggt.

Strandgrytor vid Rävstavik

Järnmalmsfyndigheterna ligger mitt på ön i några smala, djupa stråk. Den djupaste gruvan gick ända ner till 215 meter. Malmbrytningen kan ha börjat redan på 1100-talet, storhetstiden var 1700- 1800-talen tills gruvorna stängdes 1879. Nu är gruvhålen vattenfyllda. Inne på  museet fanns det intressant information om både gruvdriften och livet på ön för gruvarbetarna, bönderna och fiskarna.

Efter en riklig brunch på Wärdshuset hade vi tid att gå upp på kvarnberget med Utö kvarn före hemresan. Waxholmsbolagets andra fartyg Silverpilen tog oss tillbaka till Årsta brygga. Kön till bussen var väldigt lång och bussen blev fullpackad. Det var söndag kväll och många skulle tillbaka till stan och värmen.

Tänk så mycket vi tre damer hann med på våra tre dagar.

Tre damer – tre dagar på Utö Dag 2: Geologidagen per cykel

Detta är andra delen i serien Tre damer – tre dagar på Utö. Läs även delarna Dag 1 och Dag 3

Efter en varm natt på vandrarhemmet och en riklig frukost på Wärdshuset hyrde vi cyklar nere vid hamnen. Riktigt gammaldags, hederliga treväxlade tantcyklar, utan handboms och med korg framtill. Vi hade med oss vatten och frukt förutom badkläder förstås.

Första stoppet blev Utö kyrka. Det var härligt att cykla i skuggan av träden omväxlande med soliga passager.

Mittersta delen av Utö köptes av Staten 1942 för att användas som skjutfält. Längs infarterna till militärområdena fanns det gott om skyltar men ingen av kartorna visade var man var, ingen röd prick ”du är här”. Jag hade läst på innan och visste att vägarna hade namn, men det fanns inga vägskyltar uppsatta.

Vi skulle till Stora Sand. Efter en brant utförsbacke kom vi fram till en bro – alltså var vi för långt söderut – bron till Ålö. Vi fick vända, dra cyklarna uppför och börja titta på alla informationsskyltarna längs vägen igen. Inte blev vi särskilt mycket klokare av det men vi chansade på en väg i rätt riktning och det visade sig vara den rätta vägen. Sista sträckan mot stranden var en ljuvlig, sandig stig och havet syntes i fonden.

Berghäll

Jag hade inhandlat häftet ”Vandring i urtiden” – geologisk guide på Utö och Ålö. Planen var att leta oss fram till alla platserna, vi lyckades med hälften. Förutom kvartsgångar, kalkstenar, klapperfält, leptiter, mängder av pegmatiter och diabasgångar hittade vi till jättegrytor och vackra, mjuka strandgrytor. Vi solade och badade innan vi drog iväg på cyklarna genom sanden. Det var både dumt och tungt. 

Vi kom verkligen i närkontakt med sanddynerna.  När vi skulle ut på riktiga vägen igen tog vi en genväg genom sanden och hamnade i ännu högre sanddyner. De var branta men tursamt nog  bevuxna med gräs och gles skog inåt land. Det var tungt och varmt, men vi klarade det.

Litorinahavets avlagringar av skalgrus missade vi för att ett åskväder drog in över ön och vi avstod från ytterligare avstickare.

Med darriga, cykelovana ben återlämnade vi cyklarna och intog en härlig måltid på Lilla Haket vid Hamnplan. Vackert serverad varmrökt lax på en bädd av sallad bestående av potatis, rödlök, rädisor, ärter.

Uttröttade som vi var blev det läggdags ganska tidigt.

Tre damer – tre dagar på Utö. Dag 1: Resan dit, Gruvbryggan med hamnen, Utö Wärdshus och bad

Detta är första delen i serien Tre damer – tre dagar på Utö. Läs även delarna Dag 2 och Dag 3

Varför Utö?

Det som lockade oss mest var öns spännande geologiska historia. Även historien om järnmalmsbrytningen från medeltiden till slutet på 1800-talet och därefter öns förvandling till sommarö för fastlänningar och turister intresserade oss.

I slutet på 1800-talet köptes hela ön av grosshandlare E.W. Lewin. Hans affärsidé var att förvandla gruvsamhället på Utö till ett sommarparadis. Det låg i tiden för dåtidens societet att tillbringa somrarna på en badort eller kurort vid kusten eller ute i skärgården.

Så vi åkte dit för att kolla!

Redan resan från Stockholm blev en upplevelse, då jag missade att vi skulle stiga av vid tunnelbanestationen Mariatorget och gå till Stockholm Södra. Nu var det extra mycket strul i trafiken eftersom pendeltågsstationen Stockholm City var avstängd på grund av rulltrappstrubbel. Skulle man söderut måste man byta till pendeln vid Södra station för att komma till Västerhaninge. Där tog vi bussen till Årsta brygga för vidare färd med Vaxholm II till Gruvbryggan på Utö. Vi hann med 30 sekunder tillgodo till pendeltåget och resten gick efter tidtabell.

Utö Wärdshus har flera logialternativ att erbjuda. Från vandrarhem, stuga, radhus till lyxboende. Jag hade bokat vandrarhemmet redan i februari. Efter incheckning bekantade vi oss med hamnområdet och Hamnplan. Där finns allt: turistbyrå, affärer, flera matställen, bageri, cykeluthyrning, minigolf och massor av turister att titta på. Öborna själva cyklar eller åker flakmoppe. Kul att se hur man fraktar varor eller sin respektive på flaket.

Flakmoppe

Det var varmt och vi vandrade till Barnens bad, en dryg kilometer norrut. Eftersom det var något svalare i vattnet än i luften så var vi mest i vattnet och njöt.

Hemåt, uppåt valde vi Lurgatan mot Wärdshuset och läste alla informationsskyltar om vem som bott där genom århundradena. Hasse Z hade köpt Lurgatan 5 och familjen bodde där på somrarna.

Före detta gruvarbetarstuga.

Överallt finns det bra informationsskyltar om alla sevärdheter och litet till. Extra trevliga är skyltarna som är ritade och skrivna av skoleleverna på ön.

Första dagen gav mersmak för nya upptäckter.

100 balla ställen i Stockholm, guidebok av Valle Westesson

Valle Westesson 100 Balla Ställen i Stockholm, 2015, Roos & Tegnér, 269 sidor + karta

Westessons guidebok skiljer sig från de flesta guideböcker på många vis. Det lilla formatet, de mjuka pärmarna och att den väger litet gör att man gärna har den med sig när man ska på upptäcktsfärd till troligen obesökta platser i Stockholm och dess omgivningar.

Boken är indelad i fem avdelningar: Kuriotiska ställen, Historiska ställen, Märkliga ställen, Coola ställen och Vackra ställen. Som stockholmsguide hittade jag drygt 20 ställen som jag inte hade besökt hittills. Det är kul och lättsamt att läsa Westessons texter med utvikningar till allt mellan himmel och jord. Ordvalet vänder sig kanske till en yngre publik och speciellt musik- och filmälskare får bekanta sig med många intressanta adresser.

Några exempel:

Första avdelningen, sid 7 är ”perfekt för den som gillar att impa på omvärlden med onödig kunskap”. Där hittar man bland annat Folkets fängelse, ”Lejonkulan” sid 18, Meyerateljéerna sid 22 ”Kulturhuset i Vasastan”, Björn Ulvaeus villa ”Från A(BBA) till (Egen) ö” på sid 41 och Skebokvarnsvägen 209 ”Ett barndomshem för en poet” på sid 80.

Bland platserna i avdelningen Historiska ställen kan jag rekommendera Beckholmen med underrubriken ”Tjärlekens ö”, sid 104. ”Det är en fin promenad att gå runt den nästan snitslade bana på Beckholmen idag. Utsikten över varvet och dockorna ger en känsla av kontakt med historien och dom århundraden då vi gick omkring och tuggade på restprodukter från skogsindustrin.”

Under en promenad i Gamla stan ska man inte missa Storkyrkobadet sid 164 med underrubriken ”Good and Bad”. ”Badet är inhyst i ett källarvalv från 1750. Men det var först tänkt som en tvättinrättning åt eleverna på Storkyrkoskolan” Idag är det öppet för allmänheten på kvällstid. Detta bad är ett av de balla ställena i avdelningen Märkliga ställen.

Avdelningen Coola ställen, sid 179. ”I detta kapitel tror jag du har störst chans att bli överraskad. finns det mycket. Det är hemliga höghus, nerlagda tågspår och rangliga backhoppningstorn. Det ger en känsla av upptäcktsresande och hitta nåt som inte borde vara där. Vet du inte vad du ska göra idag ska du bläddra här.”

Sista avdelningen heter Vackra ställen, sid 231.”passar utmärkt för den som vill ladda sina estetiska batterieri och klara sig genom fulheten som ständigt gör sig påmind” Här berättas om Marabouparken, Citykyrknas konditori, Skulpturerna i Västertorp, Vintervikens trädgård med underrubriken Sprängstoff för historienörden mm.

Vårt land

Dalsland är ett Sverige i miniatyr. Redan landskapsblommans namn, förgätmigej, bidrar till att man inte glömmer sin vistelse där.

Jag hade sett Otto Hesselboms ( 1848-1913) målning ”Vårt land. Motiv från Dalsland” från 1902 på nationalmuseet i Stockholm och ville se om verkligheten kunde överträffa  tavlan.

Under en Dalslandsresa med mig som reseledare bodde gruppen i Bengtsfors. Där vandrade vi upp till Gammelgården på Majberget, promenerade till EKA-parken intill Dalslands kanal mm.  Med buss besökte vi Dalslands populäraste sevärdheter som Håveruds akvedukt med kanalmuseet intill, Fengersfors med Not Quite och hälsade på i en älgpark.

Eftersom gruppen var konstintresserad besökte vi givetvis Dalslands konstmuseum i Upperud. Museets utställningar kretsar kring temat natur: konst i naturen och naturen i konsten. Skulpturparken och museibygganden ligger högt ovanför Dalslands kanal med en vidunderlig utsikt över landskapet. Det fick mig att tänka på Hesselboms många nationalromantiska målningar av Dalsland.

Vårt land. Motiv från Dalsland
Nationalmuseum CC -BY-SA

Nya turistguider i Dalsland

En lördag i juni var jag yrkesbedömare på avlutningsprovet för blivande dalslandsguider. I två terminer hade aspiranterna träffats varje lördag och söndag i Ed, där de hade haft sina föreläsningar. Nu var det dags för guidenämnden att bedöma deras kunskaper.

Provet bestod av två delar: guidning i buss och guidning utomhus. Under bussfärden bedömdes mikrofonteknik, säkerhetsinfo, presentation av sig själv som guide och berättarteknik. Ute gällde det att hålla ihop gruppen, ställa den så att objektet stod i blickfånget och att anpassa rösten för att alla skulle  höra.

Färden gick från Ed via Steneby och Billingsfors till Bengtsfors. Brant uppför Majberget där vi lämnade bussen för guidning i Halmens hus och Gammelgårdens friluftsmuseum.

Vidare mot Åmål, där vi besökte kyrkan och promenerade via Plantaget till Gamla kyrkoparken och Södra hamnplan för lunchen på restaurang Kupé.

Eftermiddagens färd tog oss till de två största sevärdheterna i Dalsland, Fengersfors bruk med Not Quite och sedan till Håverud. Sista stoppet hade vi vid Skålleruds kyrka. Avslutning i Ed och Utsikten.

Alla blev godkända!

Fotografiet ovan visar utsikten från Halmens hus i Bengtsfors.

En resa från Stockholm genom Mälaren år 1782

Johan Fischerström. En resa från Stockholm genom Mälaren år 1782

Utgiven av Per Erik Wahlund. Bokförlaget Natur & Kulturs jul- och nyårshälsning 1962.

55 sidor, varav de 7 sista är välbehövliga ordförklaringar och noter. Omslaget visar en detalj av Charta öfver Mälaren 1739.

Utgivaren inleder med bakgrundsfakta om Johan Fischerström (1735-1796) som var en mycket produktiv och beläst skriftställare på 1700-talet. Fischerström var medlem av Vetenskapsakademien och andre sekreterare i Patriotiska sällskapet. ”med sin omfattande beläsenhet och sina encyklopediska ambitioner kunde han skriva om snart sagt vad som helst.” (sid. 8) Han påbörjade ett nationalekonomiskt uppslagsverk, där endast de fyra första banden som omfattade A (aborre) – C (Cypripedium, =guckusko) gavs ut. Dessa band kom att omfatta 2 300 sidor.

Resan genom Mälaren påbörjades den 30 augusti kl 6 på eftermiddagen när Fischerström steg ombord på en Torshällajakt vid Munkbron. De hade svårt att komma ut från kajen eftersom mängder av finnskutor lossade ved. Snart därefter konstaterade Fischerström att ”långsamt undsluppo vi lukten och åsynen av de stinkande reservoarer och de vidlyftigaste staplar av orenligheter, som årligen föröka sig och tillväxa hela strandvägen ifrån Kornhamn.” (sid. 11) 

”Vi hade ännu inte hunnit flyta förbi Riddarholmen, när de vackrastes perspektiv öppnade sig: grupper av stenhus från de översta av Södra bergen ända ned till sjön; jakter liggande å ena sidan lastade med lantmannavaror, å andra sidan med bergverksprodukter, att från Järnvågen utstyras till de avlägsnaste orter." (sid. 12)

Fischerström beskriver Kungshuset med sina tvenne torn, den kopparklädda Riddarkyrkan med sina spiror, S:ta Katarina som har det högsta läget och S:ta Maria. Han ser även S:t Niklas (Storkyrkan) som upplyfter sig mitt i staden med den tyska S:ta Gertrud i grannskapet. Till och med den ”väldiga Adolf Fredriks kyrka som uppreser sig med ett förnyat anseende — Längre bort det höga Observatorium, där irrstjärnornas rörelser avmätas, månars gång uträknas och kometernas kretsar utstakas. – Jämte allt detta lyste det fyrkantiga slottet dominerande över staden; Riddarhuset med sina dygder på taket; och rådhuset med sina besynnerliga flyglar.” (sid. 13)

Segeljakten passerar Strömsborg, han upptäcker det sköna Operahuset, invigt åt sånggudinnorne, beskådar de svarta tornen på den med segertecken i förra tider riktade Arsenalen (palatset Makalös) och skymtar Djurgårdsskogen vid horisonten.

”STOCKHOLM! Du som fått ditt läge där Mälarens friska bölja blandar sig med havets salta vågor. Du som ifrån några strödda fiskarekojor uppväxt till en stor och mäktig stad, ryktbar bland jordens väldigheter…. Måtte ära och dygd alltid uppliva dine invånare! Fred, lugn och ordning och skick blive städse de kännetecken som utmärka Sveriges huvudstad i alla landsändar!” (sid. 13)

En nutida stockholmsguide skulle jag inte kunna göra bättre reklam för staden, men skulle nog välja andra argument. Lyckan av att kunna beskriva en så vacker stad intill vattnet är dock densamma.

Efter diverse komplikationer lägger de till vid Långholmstullen, där skepparen måste anmäla att de ämnade sig till Torshälla. Fischerström hinner med att betrakta Glasbruket, Lasarettet, Kronobränneriet på Kungsholmen innan han ser porslinsfabriken Marieberg, som nyss med sin rival Rörstrand ingått den närmaste förening.

Fischerström beskriver jakten med besättning: skeppare, en matros och en gosse. Till huvudstaden hade den fraktat järn och kanoner och nu på hemväg var jakten lastad med spannmål, silltunnor täckta av en hop oberedda renhudar. Kajutan hade två fönster och en liten kakelugn varpå han kunde koka kaffe, hans ”käraste dryck, som så ofta muntrat mine sinnen och kommit mig att glömma livets besvärligheter” (sid 17).

Övriga resenärer bestod av en tobakshandlare, en trädgårdsmästare och en fiskare, samt  två kvinnor, varav den ena var så ung att hon inte brukade snus ännu. Färden fortsätter förbi Räkneholmen (Reimersholme), Lilla Hessingen och när de kom fram till Gamla Hessingen (Stora Essingen) för nattläger hade klockan blivit tio.

Den 31 augusti seglar de förbi Smedsslätten, ”lovar än till den mörka Björnholmen, än till den på fasta landet liggande Klubben, ett gammalt bekant näringsställe” (sid. 20). ”Den kala bergsträckning, över vilken Hägersten upphöjer sig, gav väl å ena sidan ingen fägnande utsikt; men å andra sidan upplivades vår åsyn av den vackra Fågelön och den behagliga Kranholmen. Längre bort syntes den täcka Kärsön, den lilla Kofsan, Högholmen och själva Lovön, Mälarens yppersta prydnad. Skogen bortskymde det svenska Versaille […] den röda flaggan, som syntes svävande över skogstopparne, vittnade om det höga herrskapets närvaro på Drottningholm” (sid. 20).

När vinden mojnar och seglen blir slaka låter Fischerström sig ros till holmen Ålgryte. Där botaniserar han i sann linnéansk anda och beskriver nyttan med fetknopp, och plockar med sig kvistar med häggbär och hallon. Kungshatt, Estspröten, Ekerön med kyrkan passerades och de seglade ut på Björkfjärden. De seglade hela natten och rundade Selaön. Klockan 11 den 1 september hördes en kanonad från Strängnäs: 128 skott lossades för den nyfödde prinsen. Sällskapet steg land.

Färden fortsatte ännu en natt. Alla satt på däck och berättade historier, en handlade om att det fanns en sjörå i Mälaren. ”En av sällskapet hade sett en sådan nymf mer än en gång. Hon liknade ett medelåldrigt fruntimmer, väl växt, högbröstad, hade stora ögon och långa mörkbruna hår som skylde hela ryggen, men nedantill en fiskstjärt” (sid. 41).

Sista dagen skiner solen men vinden är svag. Jakten varpas, det vill säga dras och släpas fram av gubbar på land ända in till Torshälla. Här skiljs Fischerström efter många bugningar, lyckönskningar, tacksägelser och komplimanger från hela reessällskapet och från ”min gode kapten, hr And. Ståhle, borgare och invånare i staden Torshälla, självägare av den jakt han berömligen förer och styrer” (s. 45).

”Så var nu min resa genom den sköna Mälarens farvatten för denna gången slutad; så hade jag äntligen fått närmare betrakta en god del av denna insjöns behagliga öppningar. I Frankrike och England hade en sådan sjö som Mälaren blivit oändeligen firad, i både bunden och obunden stil, av de vackraste snillen. I Sverige äro vi så känslolösa för det inhemska! Ingen beskrivning över den täckaste bland sjöar! Varföre har jag icke ledighet och förmåga att göra den?” (s.45)

Stad i bild – En stockholmskrönika 1860-1970

Stad i bild – En stockholmskrönika 1860-1970

Per Anders Fogelström

Albert Bonniers förlag 1970

Det är fortfarande vinter. Jag är i Småland och längtar litet till Stockholm och läser äldre  stockholmsböcker som inspiration inför kommande turistsäsong.

I Respraktikans omfattande bibliotek hittar jag Per Anders Fogelströms bok Stad i bild – en stockholmskrönika 1860-1970. Författaren skriver i förordet att många har frågat honom varför det inte finns några kartor i hans böcker. ”ja, kanske det. Men romaner är romaner och illustreras ganska sällan nu för tiden […] Samtliga bilder, utom den sista, har jag haft i mitt arkiv under skrivandet. En del av detta samlade bakgrundsmaterial har blivit denna bild-bok”.

Boken innehåller fem kapitel som är uppkallade efter Fogelströms fem romaner om Henning Nilsson och hans familj — men den egentliga huvudpersonen är nog staden själv. Genom att skildra staden sedd genom romanpersonernas ögon och upplevelser får vi nu, tack vare bild-boken, se Stockholm i förvandling under åren 1860-1970. Som stockholmsguide är boken en guldgruva.

Mina drömmars stad berättar om staden 1860-1880, Barn av sin stad täcker 1880-1900, Minns du den stad beskriver åren 1900-1925, I en förvandlad stad åren 1925- 1945 och med Stad i världen åren 1945-1968 är vi nästan framme vid vår tid, den stad jag minns som den såg ut i min barndom.

Fogelströms bibliotek med  stockholmslitteratur kom att omfatta över 100 hyllmeter. Han valde ut över 300 bilder ur sitt arkiv för denna bok. Det finns tre kartor i boken, Stockholms adresskalenders karta 1856, Stockholm på 1890-talet ur Ny plan för Stockholm samt Stockholmskarta från 1968.

Trappa upp och trappa ner

Trappa upp och trappa ner. Lena Kallenberg berättar om trapporna på Södermalm.

Illustratör Ingela Almgren
Stockholmia förlag 2015, 80 sidor ISBN 978-91-7031-273-1 

”Den som vandrat nedför en trappa på Söder i skymningen längtar aldrig efter hiss till himmelen”. Så står det på den lilla bokens baksida och det ger direkt anslaget för att bli nyfiken på boken.

Lena Kallenberg är söderbo och har författat ett 40-tal böcker och hon leder stadsvandringar. Ingela Almgren har illustrerat ett 20-tal faktaböcker.

Boken inleds med en kort beskrivning av Söder och av Stadsgården. Därefter följer ett uppslag för varje trappa, vänstersidan med text och högersidan med en illustration. Det är inalles 30 trappor. Boken avslutas med källor och lästips. Formatet på Kallenbergs bok är perfekt att ha med sig varje gång man ska till Söder. Texterna berättar inte enbart fakta om trapporna utan ger också platsens kulturhistoriska bakgrund.

Själv var jag söderbo i tio år och har gått många av trapporna, men ett par är helt obekanta för mig, trots att jag är auktoriserad stockholmsguide. Jag bodde nära Mosebacke trappor och varje gång jag skyndade nedför Götgatsbacken tittade jag upp mot Urvädersgränd och Bellmanshuset.  

Tyvärr hade jag flyttat innan boken kom ut, men nu har jag desto större anledning att med den i hand njuta av hur det ser ut idag och jämföra med Almgrens inspirerande konstverk. Varje sida är en upplevelse. Jag känner dofterna från förr, påminns om branden av Katarina kyrka 1991 som jag både hörde och såg. Almgren har verkligen förmågan att i bild levandegöra historien på söder som den beskrivs av Kallenberg.

Ute är det fortfarande litet snö och halt, men jag blir lycklig av att bläddra i boken och längtar till våren för att börja vandra. Egentligen behöver man inte ens gå ut, det räcker med att läsa boken och uppleva miljöerna.

Äldre inlägg