Resepraktikans blogg

Ett och annat

Kategori: Bok

100 balla ställen i Stockholm, guidebok av Valle Westesson

Valle Westesson 100 Balla Ställen i Stockholm, 2015, Roos & Tegnér, 269 sidor + karta

Westessons guidebok skiljer sig från de flesta guideböcker på många vis. Det lilla formatet, de mjuka pärmarna och att den väger litet gör att man gärna har den med sig när man ska på upptäcktsfärd till troligen obesökta platser i Stockholm och dess omgivningar.

Boken är indelad i fem avdelningar: Kuriotiska ställen, Historiska ställen, Märkliga ställen, Coola ställen och Vackra ställen. Som stockholmsguide hittade jag drygt 20 ställen som jag inte hade besökt hittills. Det är kul och lättsamt att läsa Westessons texter med utvikningar till allt mellan himmel och jord. Ordvalet vänder sig kanske till en yngre publik och speciellt musik- och filmälskare får bekanta sig med många intressanta adresser.

Några exempel:

Första avdelningen, sid 7 är ”perfekt för den som gillar att impa på omvärlden med onödig kunskap”. Där hittar man bland annat Folkets fängelse, ”Lejonkulan” sid 18, Meyerateljéerna sid 22 ”Kulturhuset i Vasastan”, Björn Ulvaeus villa ”Från A(BBA) till (Egen) ö” på sid 41 och Skebokvarnsvägen 209 ”Ett barndomshem för en poet” på sid 80.

Bland platserna i avdelningen Historiska ställen kan jag rekommendera Beckholmen med underrubriken ”Tjärlekens ö”, sid 104. ”Det är en fin promenad att gå runt den nästan snitslade bana på Beckholmen idag. Utsikten över varvet och dockorna ger en känsla av kontakt med historien och dom århundraden då vi gick omkring och tuggade på restprodukter från skogsindustrin.”

Under en promenad i Gamla stan ska man inte missa Storkyrkobadet sid 164 med underrubriken ”Good and Bad”. ”Badet är inhyst i ett källarvalv från 1750. Men det var först tänkt som en tvättinrättning åt eleverna på Storkyrkoskolan” Idag är det öppet för allmänheten på kvällstid. Detta bad är ett av de balla ställena i avdelningen Märkliga ställen.

Avdelningen Coola ställen, sid 179. ”I detta kapitel tror jag du har störst chans att bli överraskad. finns det mycket. Det är hemliga höghus, nerlagda tågspår och rangliga backhoppningstorn. Det ger en känsla av upptäcktsresande och hitta nåt som inte borde vara där. Vet du inte vad du ska göra idag ska du bläddra här.”

Sista avdelningen heter Vackra ställen, sid 231.”passar utmärkt för den som vill ladda sina estetiska batterieri och klara sig genom fulheten som ständigt gör sig påmind” Här berättas om Marabouparken, Citykyrknas konditori, Skulpturerna i Västertorp, Vintervikens trädgård med underrubriken Sprängstoff för historienörden mm.

En stad av slott

En stad av slott (2002) är en personlig minnesbok om Norrköping av Majgull Axelsson. Boken ingår i Natur & Kulturs bokserie Resan.

Axelsson återvänder genom hågkomster i tiden, men även rent geografiskt, till Norrköping –  den stad där hon i tre år arbetade som ung journalist i slutet av 1960- talet och i början på 1970-talet. Arbetsplatsen var Folkbladet Östgöten. Här blev hon kollega med bland andra de ”tre genuina Norrköpingspojkar” som skrev boken Norrköping i våra Hjärtan: En stad i förvandling (1984). Denna bok presenteras på Resepraktikans blogg i två bloggposter: Artikel 1, Artikel 2.

Norrköping är viktig för Axelssons livshistoria. Här började hennes vuxna yrkesliv och här flyttade hon ihop med sin pojkvän från Nässjö. Men intresset för Norrköping rör inte enbart personliga minnen. Norrköping som stad och dess förändring från industristad till något mer obestämt väcker intresse. Norrköping blickar både framåt och bakåt. Staden rusar mot framtiden, men vill även bevara delar av sitt industriella förflutna – sin tid som en stad av (industriella) slott:

Men, tänker jag sedan, kanske är mitt intresse inte enbart privat, kanske beror det på att Norrköping tydligare än någon annan svensk stad representerar det nyss förflutna. Norrköping har åtagit sig att förvalta industrisamhällets historia, ett ännu obearbetat minne som väcker motstridiga känslor hos de flesta av oss, ett minne som dessutom fortfarande är i rörelse och förändras.

(En stad av slott sid 28)

Utifrån Axelssons erfarenheter av allmänreporter på Folkbladet får läsaren följa med till olika platser i Norrköping – både i minnenas dåtid och i återbesökens nutid.

Den kanske känslomässigt starkaste återvändningsplatsen är ett gammalt trähus i stadsdelen Röda stan. Här återser hon den ännu aktiva föreningen FUB. Föreningen gjorde under 1960-talet pionjärinsatser för att utvecklingsstörda barn skulle få leva så människovärdiga liv som möjligt hemma hos sina föräldrar istället för att skiljas från dem och därefter tvingas leva sina liv på institutioner och vårdinrättningar.

Axelsson möter även Erik Hofrén, eldsjälen bakom Arbetets museum. Hon har i fallet Hofrén skapat och upprätthållit kontakterna efter sin tid i Norrköping. Museet är lokaliserat i den gamla industribyggnaden Stykjärnet på Laxholmen. Arbetets museum blir ett avstamp till funderingar om den på sin tid avskärmade textilindustrin på Laxholmen och längs Motala ström. Nu har de industriella slotten helt nya funktioner. Axelsson funderar kring Industrilandskapet och dess relation till industrialism och postindustrialism. Det är epoker som format det svenska samhället. Generationer av människor har växt upp under de olika faserna av industrialismens historia.

Axelssons yrkesliv som professionell skribent inleddes som journalist och övergick sedan till en skönlitterär karriär. Hon ställer sina två olika roller av textförfattare mot varandra: journalisten med ett tillhörande krav på sanningsenlighet mot romanförfattarens konstnärliga frihet. Axelsson menar att det även finns ett krav på inre sanningsenlighet hos den skönlitterära författaren. Både journalisten och författaren ställs inför frågor om sanningsenlighet och trovärdighet.

I boken berättar Axelsson att hon som författare aldrig skriver självbiografiskt – med undantag för En stad av slott. Hon indikerar dock med en reflektion över ett möte (sid 136) att läsaren, som troligen antar att berättelserna i En stad av slott är sanna, bör fundera på om berättelsernas sanningsenlighet är helt att lita på.

Norrköping i våra hjärtan: En stad i förvandling. Del 2 Stadsförnyelsens tidsanda

Första delen av serien om boken Norrköping i våra hjärtan gav en kortare översikt av boken samt berättade om två områden i Norrköping som omvandlades mycket radikalt av stadsförnyelsen i Norrköping. Denna del diskuterar utifrån boken vilka skäl som användes som argument för dessa förändringar.

Under perioden 1947-1970 revs i innerstaden 1930 hus, av dem 700 bostadshus, 30 industribyggnader och 1200 andra byggnader. Många ödetomter låg kvar år efter år som parkeringsplatser medan det samtidigt byggdes febrilt i utkanterna av staden. Vid Drottninggatans södra del placerades bankhus men framför allt storvaruhus i en tät kommersiell klump.

Citatet ovan från bloggen Norrköpingprojekt

Efterkrigstiden innebar att stora delar av den svenska ekonomin kom att gå lysande. Denna utveckling gällde dock inte alla branscher. Textilindustrin fick problem redan på 50-talet och stora delar av Norrköpings stolta textilfabriker stängdes på 1960- och 70-talen. I vissa fall kunde de överflödiga textilfabrikerna användas till andra ändamål, i andra fall revs fastigheterna. Textilindustrins fall var en del av de strukturella förändringarna i Norrköping och Sverige, men var inte en avgörande anledning till att beslutsfattarna bestämde sig för att omvandla den gamla staden.

Norrköping hade klarat sig själv genom århundradena utan större statliga arbetsmarknadspolitiska inblandningar, men med textilindustrins död var även Norrköping moget för statliga och kommunala hjälpinsatser och arbeten. Regering och riksdag ansåg att utlokalisering av statliga verk var en välståndsfördelande åtgärd. Med utlokalisering skulle Stockholms överhettning minska och krisande landsortsstäder skulle ges en nystart. För Norrköping blev det i början på 70-talet närmast en lottovinst med tilldelning av fem statliga verk. SMHI hamnade på Kneippen. Invandrar- (Migrations-) och Luftfartsverket förlades till Oxelbergen. Sjöfartsverket och Kriminalvårdsstyrelsen byggdes upp på Saltängen, där det nu gavs en god anledning till att utplåna den gamla bebyggelsen kring Slottsgatan (sid 146-147).

Med den ökande bilismen skapades ett slagkraftig anledning till att riva den gamla bebyggelsen. Bilismen och dess kulturyttringar skulle ges företräde. Gamla stadskärnor var inte anpassade till bilismens behov av framkomlighet och parkeringsplatser. Därför kunde rivningar motiveras av bilismens framsteg. Gatubreddning som rivningsskäl kvarstod in på 1980-talet (sid. 170-171).

Hänsynstagandet till den framväxande bilismen kombinerades med en rivningsfilosofisk trend om hur småskalighet skulle vika undan för storskalighet. Små kvartersbutiker ersattas eller slogs ut av större affärsenheter och varuhus. I Norrköping i vårt hjärta ges flera exempel på hur småskalig handel ersätts av varuhus och köpcentran (t.ex. sid. 166-167).

En viktig faktor för stadssaneringarna berodde på Folkhemstanken om goda bostäder för alla. Bostadsbeståndet med låg standard sanerades (revs) utifrån bland annat ambitiösa bostadsbyggnadsprojekt som miljonprogrammet. Den exempellösa svenska ekonomiska utvecklingen efter andra världskriget gjorde det möjligt att genomföra även storslagna samhällsprojekt. Fattigare länder hade kanske lika ambitiösa projekt, men dessa stannade av kostnadsskäl vid planeringsstadiet.

Omfattningen av stadsomvandlingen av Norrköping berodde på att flera faktorer kombinerades till rationella beslut om att ersätta till exempel ett brokigt kvarter med lägenheter med låg standard och småskalig, och blandad verksamhet på innergårdarna. Husbeståndet kunde ersättas med nya funktionella byggnader som ett varuhus. De kringliggande tomterna runt varuhuset kunde fyllas med bostäder av hög standard. Gatorna kunde breddas och parkeringshus byggas i anslutning till varuhuset till bilisternas fromma. Möjligen kunde något enstaka träd bevaras för grannskapets trivsel.

Utvecklingen kunde leda till att igångsatta rivningar inspirerade till nya rivningar; en destruktiv logik av rivningar för rivandets egen skull. Dessa rivningstomter, utan egentliga planer för vad de skulle ersatte, fanns kvar i decennier i Norrköping. Stendöda ytor möjligen som kunde användas som ”tillfälliga” parkeringsplatser.

Det offentliga och näringslivet var ense om att den äldre bebyggelsen skulle bort. Fanns det något motstånd till denna utveckling? Av boken framstår det som det var främst personer inom kultursektorn, som konstnärer och musiker, som bjöd någon form av motstånd. De betraktades dock inte som egentliga motståndare, utan snarare som nostalgiska drömmare. Som kompensation eller kompromiss lämnades någon liten kåk kvar här eller där så konstnärer kunde använda stugan några år som ateljé innan huset skulle bli till grävskopornas rov. Ett par av dessa konstnärsoaser tas upp i boken (t. ex. sid. 82-83).

I den första artikeln i serien berättades det om att två av författarnas barndomsmiljöer var bortsopade och att endast gatunätet gav vissa hållpunkter på hur det sett ut förr i tiden. Samma orienteringsproblem uppstår om man vill gå runt i de kvarter där Albert Engström (1869-1940) bodde under de senare åren av sin skoltid i Norrköping (1882-1888). Här fanns de miljöer som förebilderna till hans berömda karaktärer som Kolingen levde i.

Den stora parkeringsplatsen i förgrunden i bilden högst upp gränsar till korsningen Slottsgatan – Orangerigatan, vilket är korsningen där Engströms bostad på Slottsgatan 52 låg. Det är inte helt lätt att försöka föreställa sig det sena 1800-talets ruffiga Norrköpingsmiljöer. Kolingen och hans vänner har ersatts av flitiga tjänstemän som parkerar sina bilar på parkeringsplatsen vid de stora kontorskomplexen.

En annan litterär miljö som inte ansågs tillräckligt räddningsvärd var det så kallade Winbladshuset vid Norra Kyrkogatan. Här bodde verklighetens Ulla Winblad, känd från Fredmans epistlar,  med sin make tullvaktmästaren Erik Norström. I mitten av 1900-talet var underhållet av det legendariska huset så eftersatt att ett inte särskilt originellt beslut togs om att jämna huset med marken. Något originellare var att Winblads hus ersattes av byggnadsnämnden hus ”i vilket det bestämmes hur staden nu ska vårdas och byggas” (sid. 96-97). Alltså: Bort med det legendariska huset och låt oss bygga nya legendariska miljöer – eller hur nu byggnadsnämnden tänkte när de ersatte Ulla Winblad med sig själv.

Norrköping i våra hjärtan: En stad i förvandling. Del 1

Kartan ovan visar den ungefärliga utsträckningen för stadsdelarna Fredriksdal och Saltängen. Den svarta linjen längs Packhusgatan markerar gränsen mellan Västra och Östra Saltängen.

Detta är den första bloggposten i en serie om boken Norrköping i våra hjärtan.

Boken Norrköping i våra hjärtan: En stad i förvandling (1984) är det mycket lyckade resultatet av ett samarbete mellan illustratören-konstnären Harry Carlsson, journalisten-Norrköpingsflanören Stig Sundström och pressfotografen Gunnar Bonnevier.

Boken är en stadsskildring av före-efter-typ. De ofta ganska korta texterna om olika platser i Norrköping före den brutala ”stadsförnyelsen” illustreras med en teckning av Carlsson. Bonnevier bidrar med ett aktuellt fotografi av  på samma plats utifrån samma perspektiv som teckningen. Den sammanbindande texten, som ofta förklarar och förtydligar någon detalj i teckningarna, har författats av Sundström.

Bokens bidragsgivare beskrivs som ”tre genuina Norrköpingspojkar”, där både Carlssons (Saltängen) och Bonneviers (Fredriksdal) barndomsmiljöer har skövlats och byggts om till oigenkännliga stadsdelar. Det finns utöver delar av gatunäten inga visuella fästpunkter kvar för deras barndomsminnen. Sandström växte upp i Oxelbergens villasamhälle. Denna stadsdel har kommit undan grävmaskinerna i mer oskadat skick.

Saltängen skapades av Hertig Johan (1589-1619) på vägen till det under hans livstid ofullbordade slottet Johannisborg. Saltängen var under 1600- och 1700-talen Norrköpings finaste stadsdel, men på 1800-talet hade området förlorat mycket av sin status och underhållet var till stora delar eftersatt. Denna negativa utveckling fortsatte på 1900-talet. Området var moget för ”sanering”. Saltängens mycket centrala läge söder om centralstationen medförde att stadsutvecklarna såg en ny framtid för området med hjälp av hårdhänt stadsförnyelse. Bland annat röjdes hela kvarter för att ge plats för utlokaliserade, statliga verk.

Fredriksdal, eller Frisco i folkmun, hade en helt annorlunda historia av att ha uppstått närmast spontant utanför Norrköpings stadsplanerade område. Området låg strax norr om järnvägsstationen och bebyggelsen hade i jämförelse med Saltängen byggnader av sämre byggkvalitet. I detta område bodde fattigare människor. Området hade under sin livstid dåligt rykte. Fredriksdal fick aldrig uppleva en tid som en gentrifierad och pittoresk stadsdel. På Fredriksdals område finns numera mest industrier och verkstäder.

Stora delar av Norrköping hamnade i klorna på stadsplanerare och byggbolag. Omkring 2000 byggnader fick ge vika för den nya tidens byggnadsverk och stadsplaneringsfilosofier.

Nästa del i serien funderar kring tidsandan under ”rivningsraseriets” decennier från 1950 – 1980.