Resepraktikans blogg

Ett och annat

Kategori: Film

”Tänk om du kom till en plats där allt var möjligt.”

”Tänk om du kom till en plats där allt var möjligt – vad skulle du göra då?”

Resepraktikan tittar med stort intresse på filmer där kommuner presenterar sig själva. En riktigt suggestiv film om den egna kommunens fördelar har publicerats av Linköpings kommun 2016.

Linköpings kommun berättar visuellt om sina företräden (2016)

Filmen innehåller fina bildsekvenser, där flera övergånger är fantasifullt ihopklippta.

Filmen inleds med funderingen i rubriken. Efter två minuters introduktion i Linköpings kommuns möjligheter upprepas funderingen och avslutas med den uppmanande frågan: ”Vad skulle du göra då?”

Resepraktikan tog under sommaren 2017 en titt på den övergivna, legendariska idrottsplatsen Folkungavallen i Linköpings kommun – Där idéer blir verklighet. Idéerna och planerna för Folkungavallen tycktes vara att det skulle byggas bostäder. Blev dessa idéer verklighet? 

Domedagen från Norrköping: Den blomstertid nu kommer

Hur påverkas våra personliga liv och tillkortakommanden när vårt samhälle drabbas av en plötslig katastrof? Förändras vi drastiskt till någon annan i prövningens stund, eller förblir vi oss själva även under katastrofen? Kan olyckan rent av ge oss en andra chans?

Dessa frågeställningar följer biobesökaren i filmkollektivet Crazy Pictures efterlängtade långfilmsdebut Den blomstertid nu kommer. Projektet inleddes för tio år sedan. Filmen hade premiär under midsommar 2018.

För att ge publiken tillräckligt med underlag för att reflektera över frågeställningarna inleds filmen med en 25 minuter lång tillbakablick. Här berättas huvudrollsinnehavarnas smärtsamma historier om varför de inte har varit i kontakt med varandra, eller ens försökt återuppta kontakten under de över tio år som passerat fram till katastrofen.

Under de mellanliggande åren har huvudpersonen Alex, en introvert yngling, blivit en internationellt framgångsrik musiker. Anna, hans ungdomskärlek med Stockholmsbakgrund, lämnade tillfälligt den östgötska landsbygden, men återvände och bildade familj med en militär. Alex’ far blev kvar i stugan efter att både fru och son lämnat honom. Han fortsatte sitt arbete som civilanställd inom försvaret med ansvar för en vital transformatorcentral i ett bergrum utanför Norrköping.

Filmen griper tag i åskådaren, men ibland känns det som att filmen drar åt lite olika håll. Detta kan bero på att den kollektiva ledningsgruppen i filmteamet medvetet inkluderat – utöver sig själva – även bland annat skådespelare i skapandeprocessen. Spretigheten kan även bero på att projektet har dragit ut på tiden i så många år.

Med lång produktionstid finns en överhängande risk att vissa tidiga beslut blir kvar i filmen, även om filmens handling och utförande efter hand har tagit helt nya vägar. De ursprungliga idéerna är som gamla upptrampade stigar, till vilka den övriga filmen måste ta hänsyn.

Ett jämförbart, nästan lika mångårigt, filmprojekt är finska sci-fi-komedin Star Wreck: In the Pirkinning (2005) Wikipedialänk.  Båda filmerna kännetecknas av mycket hög teknisk kvalitet i sina specialeffekter. Filmerna har Hollywood som referenspunkt snarare än de egna nationella fimtraditionerna, men i båda filmerna råder trots det en omisskänlig nationell ton.

Den nationella tonen i Den blomstertid nu kommer framträder bland annat i den brist på vilja och förmåga att lösa hotande relationskatastrofer helt enkelt genom att prata med varandra. 

Under filmen slogs jag av att det togs upp tydliga teman från författaren Lars Wilderängs olika romanserier. Detta har även uppmärksammats av Wilderäng själv på hans blogg Cornucopia? Evig tillväxt i en ändlig värld?

Hur går det då med huvudpersonernas utveckling och inbördes relationer? Ändras de som människor till något bättre eller sämre? Eller förblir de sig själva, trots att världen faller samman runt omkring dem?

Tillfället gör tjuven, sägs det. Tillfället ger möjlighet till förändring, men dessa möjligheter förverkligas på sådant sätt, att när livet börjar återvända till det normala igen efter katastrofen har den lilla porten för förändringar slagits igen. Den av katastrofen blottade möjligheten till en andra chans och möjligheten till att rätta till oförrätter och missförstånd var trots allt kanske bara en illusion.

Resepraktikans reporter såg filmen på Parkbiograferna i Hässleholm. Tidigare under dagen hade reportern varit i Kristianstad. Det fanns en lucka på några timmar innan nattåget skulle avgå mot Stockholm/ Västerås. Det var väl använda timmar.

Gotländska järnvägens historia

VHS är ett närmast bortglömt format och priserna har sjunkit så lågt att loppisar ofta inte längre anser det som värt att försöka sälja rullarna. Inlämnade kassetter hamnar direkt i återvinningkorgen. En del VHS-filmer behåller dock sitt värde och framsynta loppisar slänger inte dessa filmer, utan vet att det finns köpare till filmen.

En sådan VHS-film är Gotländska järnvägens historia från mitten av 1990-talet. Filmen gjordes av Jonas Nordberg och Putte Friberg på Visby Video-Produktion i Romakloster. Resepraktikan köpte den för 25 kronor på Erikshjälpens citybutik i Lund.

Filmen består av en 35 minuter lång historisk översikt om de smalspåriga järnvägarnas uppgång och fall på Gotland. Materialet består av gamla foton, 8 mm-filmer, 16 mm-filmer samt VHS-filmer. Berättare är Staffan Beijer.

Järnvägens historia på Gotland liknar utvecklingen i Skåne på så vis att utbyggnaden av landsbygdens järnvägar följer sockerindustrins utveckling. Järnvägarna drogs från sockerbetornas odlingsområden till sockerbruken. I Gotlands fall var det sockerbruket i Roma som blev den centrala knutpunkten för öns olika järnvägslinjer.

Slutet för de gotländska järnvägarna berodde på, liksom för en del skånska linjer, den ändrade transporten av sockerbetorna från järnväg till lastbilar. På Gotland avslutades betransporterna på järnväg i mitten av 50-talet.

Konkurrensen från bussar och bilar innebar att underlaget för persontransporter blev för litet. 1960 lades den sista järnvägen ned och spåren revs strax därefter upp.

Det enda som blev kvar från järnvägsepoken var ett minnesmärke i Roma som bestod av några meter räls med ett lok och ett par vagnar.

Föreningen Gotlandståget

Tåget började genast att förfalla och för att rädda det bildades föreningen Gotlandståget 1972. Planerna var större än att blott rädda tåget. Föreningen kunde köpa Hesselby station. Under de nästföljande åren rustades både station och stationsområde upp.

Föreningen utökade efterhand både lok- och vagnpark. En kilometerlång järnväg anlades. Slutstation blev under ett par decennier en legendarisk gammal ek.

Sedan VHS-filmens dagar har föreningen inte legat på latsidan och framför allt 2010-talet har medfört en storstilad utbyggnad av järnvägen! Läs mer på föreningens webbplats.

Läs mer om Hesselby station även på Resepraktikans webbplats.