Resepraktikans blogg

Ett och annat

Kategori: Historia, minnen, nostalgi

Vem var och varifrån kom Kolingen? Södermalm eller Norrköping?

Albert Engströms mustiga persongalleri av Kolingen och andra karaktärer är djupt rotad i det gamla, slitna Södermalm i Stockholm. Engström bodde ett tag i ett numera rivet stenhus på Fjällgatan (denna del av gatan heter 2018 Mäster Mikaels gata)  och kunde blicka ner på Kolingens arbetsplats Stadsgården. Engström skriver i novellen Mitt första personliga sammanträffande med Kolingen och Bobban:

Ett år bodde jag på söder i Stockholm – Fjällgatan 12 B, alldeles över stadsgårdstrapporna, hörnet av Renstjernegatan, en av dessa mystiska södergator, som börja, man vete ej var, och sluta bland stenbrott och andra skådeplatser för andra brott. Varje morgon då jag inte sov, hade jag tillfälle att se mina skötebarn tåga förbi på väg till Stadsgården. Jag såg, hur gatläggningsarbetarna, huttrande i vinterkylan, kilade nedför trapporna för att få sig morgonnubben, då klockan slog åtta.

Engström blir bekant med den man som kom att utgöra förlagan till Kolingen och dennes kumpan Bobban i en ”spelhåla” med ringkastning på Högbergsgatan. Engström är framgångsrik och vinner en ansenlig hög med små priser. Kolingen och Bobban finns lägligt på plats och de hjälper Engström att bära hem vinsterna. Väl hemma bjuder Engström herrarna på konjak och ger dem några gamla kostymer istället för deras obeskrivliga paltor. Kolingen hinner lägga bort titlarna innan Engströms fru kommer hem från teatern och resolut kastar ut gubbarna.

Kolingens vid sin bostad på Åsögatan. (Av Albert Engström – ”Albert Engström : ett konstnärsalbum” sammanställt av Sven Barthel (Stockholm, 1945), sida 39., Public Domain, Link)

Att Kolingen har en längre och krokigare bakgrundshistoria blev Resepraktikan medveten om i samband med ett par fördjupningsresor till Norrköping med kompletterande topografisk litteratur. Enligt litteraturen (som hänvisar till Engström själv) ska förlagan ha varit en originell herre som bodde i hamnkvarteren i stadsdelen Saltängen i Norrköping. Engström bodde under sin skoltid ett par år på Slottsgatan och blev då bekant med den verklige förlagan till Kolingen.

Det var i fru Löfbergs gamla sneda och vinda gård med dess underbara sorkar jag först såg den man som jag sedermera kallade Kolingen. Möjligen innebodde han hos någon lika lottad person, ty där fanns ett gammalt fallfärdigt hus som ägarinnan använde till litet av varje.

Citatet från berättelsen Mot Aftonglöden är hämtat från Norrköpings Tidningars bilaga Stolta stad.

Delar av Södermalms ”Kolingkvarter” finns kvar, men i Norrköping är minnet av denna typ av bostadsområde effektivt bortsanerat. Det är svårt att föreställa sig Kolingen i trakterna av de stora tunga kontorskomplexen som ersatt den småskaliga bebyggelsen.

Så kan vi därmed konstatera att Kolingen hade drag av verkliga personer från Norrköping och Stockholm? Riktigt så enkelt är det inte. Det finns även möjliga kandidater från Engströms tid som konstelev i Göteborg. Kanske är Kolingen rent av en person i den långa rad av fattiga men ädelmodiga kufar i världslitteraturen som sträcker sig långt tillbaka i tiden – ända till antiken. Helmer Lång har fördjupat sig i frågan och skrivit en avhandling i ämnet: Kolingen och hans fäder: om internationell vagabondkomik och Albert Engström (1966).

Läs mer om Kolingen och annan Södermalmshumor i Föreningen Södermalms medlemsblad (2016). Följ med på en promenad till Fjällgatan 12 på bloggen Miras Mirakel. På Eksjö museum finns en stor permanent utställning om Albert Engström och hans verk. Novellen om sammanträffandet med Kolingen och Bobban finns på Projekt Runeberg.

Kolingen betraktar drömmande sin gamla hatt: – Inge foder har’u, å inge foder får’u, men fetare blir’u tamfan för var da! (1901) Av Albert Engström [Public domain], via Wikimedia Commons

Resepraktikans skuggreportrar

Några av de intressantaste erfarenheterna som en reporter på Resepraktikan kan få är från bilderna som har tagits under en kortare resa eller längre expedition.

Vissa bilder blir bättre än man hoppades på, medan andra blir platta och intetsägande. Intressantast är de bilder som slår en med häpnad  – bilderna som berättar något som inte uppmärksammades vid själva fotoögonblicket. En detalj i arkitekturen, en person i bakgrunden eller en oväntad förändring i ett skeende kan som sagt slå en med häpnad, eller med glädje, eller rent av med misstänksamhet och rädsla.

En särskild kategori av överraskande upptäckter är de fascinerande ”skuggreportrar” som kan dyka upp där man minst anar det. En skuggreporter bevakar samma saker som den ordinarie reportern, men skuggreporterns skäl eller intention är svår att uttyda. Det går bara att tolka eller gissa sig till vad skuggreportern kan tänkas vara ute efter.

Skuggreportrar. Den högra från djupet av Skurugata.

En av de tydligast förkroppsligade skuggreportrarna kan ses i den stora bilden högst upp. Skuggreportern står hänger på grinden till järnvägsmuseet, men vad är syftet med detta intresse för grinden och järnvägsvagnarna?

Skuggreportrarna sköter ofta sig själva, men vid åtminstone ett tillfälle har reporter och skuggreporter undersökt ett fenomen med något slags koordinerad uppmärksamhet. Detta skedde på på det nedlagda pappersbruket i Fengersfors. Skuggreportern dokumenterade en elektrisk konstinstallation med ett mätinstrument, medan Resepraktikans reporter dokumenterade skuggreporterns mätande.

Skuggreporter arbetar i Fengersfors. I ”handen” ett mätinstrument med okänd tillämpning.

När man talar om trollen … eller om sädesärlor

Sädesärlan ovan har ingenting att göra med historien som berättas i bloggposten. Bilden är tagen av Lars Falkdalen Lindahl Flickr, cc – by -sa 

Den torra sommaren 2018 sträckte sig in i juli. Resepraktikan åkte till Sävsjö för att klippa sommarstugans gräsmatta, som inte växt särskilt mycket under de senaste veckorna.

Under en paus i klippningen utspann sig ett samtal på altanen om vilka fågelarter som hälsat på i trädgården. Samtalsämnet kom upp medan några skrattmåsar försökta sleva i sig mogna körsbär från trädtopparna  – måsars fötter är inte direkt lämpade för att gripa tag i svajande fruktträdsgrenar. Det krävdes en hel del manövrerande för ett enstaka körsbär.

Vi gick igenom en mental minneslista om olika arter som någon sett i trädgården.  En favoritart är sidensvansen som på senhösten kommer i hundratal och äter upp Sävsjös rönnbärsbestånd. Fåglarna sitter i träden och sjunger sin suggestiva, kollektiva, surrande sång.

Men hur var det med sädesärlor? Man kan ibland se dem på parkeringsplatser i stan, men i den egna lummiga trädgården? Resepraktikans reporter kunde inte påminna sig om ett enda tillfälle med ett möte med en sädesärla i trädgården.

Glaset med Schweppes Indian Tonic Water var nu uppsprucket och det blev dags att harva vidare med handgräsklipparen av märket Husqvarna. Efter kanske tjugo minuters arbete dök det (givetvis) upp en orädd krabat av arten Motacilla alba.

Den promenerade lugnt runt i det nyklippta gräset och letade efter insekter och småkryp.

Resepraktikans reporter avbröt klippandet och vände sig mot fågeln. Det blev en kort stund av ömsesidig förståelse av att nu fanns även sädesärlorna på listan med fåglar som bevisligen besökt trädgården.

Ett oväntat möte utanför Coop i Bengtsfors

Resepraktikan har tidigare skrivit om hur historier kan närmast slumpmässigt skapas i berättarens sinne: Besökare på Bergvik köpcenter i Karlstad med likartade hemresor. En snarlik historia skapades ett år tidigare med Bengtsfors som avslutande plats för historien.

Jag hade anlänt till Bengtsfors under eftermiddagen, checkat in på STF:s vandrarhem och strosade nu omkring i centrum i väntan på att klockan skulle bli 19.00. En inköpt biobiljett till filmen Valerian and the City of a Thousand Planets låg fint vikt i min plånbok.

Inför-bion-promenaden hade lett ända bort till kommunens turistbyrå och tiden började rinna ut; återvändandet till biografen fick genomföras småjoggandes.

Utanför Coop igångsattes och avrundades plötsligt en historia på grund av en stillastående person vid ingången till butiken. Där stod en bekantskap från gårdagen. Jag joggade fram och konstaterade vänligt att: ”Så ses vi igen!”

Mannen i fyrtiofemårsåldern tittade skeptiskt på mig, han kände helt enkelt inte igen mig. Jag fick därför återberätta gårdagens händelser och då klarnade blicken, som kompletterades med en igenkännande nick.

Kvällen innan hade jag rullat in på MacDonalds i Säffle, parkerat bilen med avsikt att äta och dricka något innan dagen skulle avslutas på pensionatet Villa Billerud – en mycket stilig disponentbostad från sent 50-tal.

Dagen hade varit mycket varm, flera kunder var – trots att det var svalt i restaurangen – svettigt rosenkindade medan de väntade på sina beställningar. Det blev min tur och praktikanten i kassan fick problem med att hantera mitt kontantköp. Högre chef tillkallades, vilket inte löste det faktiska problemet:  Det fanns inte tillräckligt med tjugolappar eller mynt i kassorna.

Då trädde en annan väntande kund in på scenen. Ur bröstfickan på den kortärmade skjortan plockade han fram en mycket tjock sedelrulle. Rullen innehöll papperspengar av alla möjliga valörer och ur rullen skalade han av ett par sedlar i mindre valörer som byttes mot värdefullare papperslappar.

Praktikanten kunde ge tillbaka mina pengar;  jag kunde sätta mig ner med min hamburgarmåltid; mannen med sedelbunten kunde leverera milkshakes till frun/ sambon och tonårssonen som satt vid ett bord i närheten. Med maten uppäten lämnade jag restaurangen och den milkshakedrickande familjen åt glömskan. Men de skulle återkomma i mitt sinne.

I Bengtsfors var endast mannen synlig, antagligen handlade övriga familjen i butiken. Vi växlade ytterligare några ord och önskade varandra lycka till på den fortsatta färden. 

Snabbt tillbaka till Odéon Bio & Teater. Filmen var trots spektakulära visuella effekter något av en besvikelse.

// Not till fotografiet ovan: Bilden visar centrala Bengtsfors. Coop Konsum finns i den bakre betongkartongen. //

Hur förvaltas traditionen om Örebro – Nora som Sveriges första moderna järnvägslinje?

När järnvägsnostalgiker kliver av tåget i Örebro är sannolikheten stor att de tar och hälsar på bysten av tågpionjären Eugen von Rosen framför stationsbyggnaden.

Eugen von Rosen framför Örebro Centralstation

von Rosen kämpade för att få Sverige att ta till sig de nya spårbundna innovationerna från kontinenten. Det blev inte mycket av von Rosens storslagna planer för ett privatfinansierat stambanenät i Sverige, men hans idéer förverkligades till viss del genom de stora statliga satsningarna på 1850-talet och framåt.

Det var dock två privata initiativ i samverkan som kom att bygga den första, moderna järnvägen. Köping – Hult Järnväg (KHJ) tänkte binda samman sjötransporterna på Mälaren och Vänern med en järnvägsförbindelse från Köping vid Mälaren till Hult, en liten ort söder om Kristinehamn. Ett parallellt projekt tänkte förbättra transporterna mellan Nora och Örebro med en hästdragen järnväg.

KHJ:s planer realiserades bara till ungefär hälften med en utbyggd järnväg från Örebro via Ervalla, Frövi, Arboga till Köping. Statens Västra stambana gjorde en linje mellan Örebro och Hult överflödig. Med KHJ:s bygge av lokdriven bana reviderade det andra initiativet sina planer och koordinerade sitt projekt med KHJ. De byggde en lokdriven anslutning till KHJ i Ervalla. Den reviderade järnvägen fick namnet Nora-Ervalla Järnväg (NEJ).

Premiärtåget tuffade mellan Örebro och Nora den 5 juni 1856.

Det känns lite vemodigt, att trots att järnvägen finns kvar mellan Örebro och Nora så drivs det ingen reguljär passagerartrafik mellan städerna. Vill man åka till slutstationen för den första tågförbindelsen får man snällt kliva på länstrafikens komfortabla bussar (eller välja något annat icke-rälsbaserat transportalternativ) för att komma till Nora.

I Nora vårdas minnet av järnvägsepoken ömt. Den mycket aktiva föreningen Nora Bergslags Veteran-Jernväg (NBVJ) har närmare 200 fordon och vagnar i sin ägo. På sommaren trafikeras olika stationer kring Nora med både rälsbuss och ånglok. Enligt föreningens webbplats finns även viljan till att åter börja trafikera banan ända bort till Bofors!

Nora station med NBVJ:s vagnpark till vänster och bussen till Örebro till höger.

Läs mer om Örebro Centralstation och Nora station på Resepraktikan.

Källa: Historiskt.nu om NEJ, Historiskt.nu om KHJ