Resepraktikans blogg

Ett och annat

Kategori: Sightseeing (sida 1 av 3)

Krokbornsparken Hällefors. Del 3: Teaterscenen

Teatern i Krokbornsparken

Teaterscenen i Krokbornsparken har en nästan lika lång historia som själva parken.

Som de flesta dagarna under sommaren 2018 var det en varm dag vid Resepraktikans besök. Reportern hade med sig en liten flaska Vichyvatten vilken sveptes i ett nafs vid den stilla stunden på teaterns åskådarplats.

Detta är tredje delen i serien om Krokbornsparken Hällefors. Övriga delar i serien: Del 1, del 2, del 4

Svalkande Vichyvatten vid teatern i Krokbornsparken.

Krokbornsparken Hällefors. Del 2: Vid järnvägs ände, parken i fjärran

Efter det dramatiska mötet med tåget vid Djurkyrkogården fortsatte Resepraktikan att följa järnvägsspåret.

Efter tio minuters vandring spärrade en grind av fortsatt följande av rälsen. Vi hade nått bruksområdets gräns.

Denna spärr utgjorde inte något större problem då det inte var bruket utan folkparken som var expeditionens delmål. Detta delmål kunde nu skönjas i fjärran.

Detta är andra delen i serien om Krokbornsparken i Hällefors: Del 1, del 3, del 4

Krokbornsparken. Ingång från järnvägssidan.

Krokbornsparken Hällefors. Del 1: Ett tåg mot Ovako Steel vid Djurkyrkogården

Krokbornsparken i Hällefors är Sveriges äldsta folkpark.

Resepraktikan gjorde ett par filmer i parken och i Hällefors under ett besök sommaren 2018.

På väg mot Krokbornsparken från själva samhället. Förr kunde man springa över järnvägen vid lämpliga platser, men sedan banan uppgraderats finns det nyuppförda stängsel vid spåret. Numera får man snällt korsa järnvägen vid järnvägsövergångarna.

Andra delar i serien: Del 2, del 3, del 4

Tre damer – tre dagar på Utö Dag 3: Gruvhål, Gruvmuseum, mera geologi och Utö kvarn

Detta är tredje delen i serien Tre damer – tre dagar på Utö. Läs även delarna Dag 1 och Dag 2

Vi åt en enkel, tidig frukost på balkongen med utsikt mot hamnen och havet. Sista dagen skulle vi ägna åt gruvperioden på ön. Eftersom det lilla gruvmuseet kombinerat med hembygdsgård öppnade först kl 11 fanns det tillräckligt med tid att vandra iväg tvärs över ön till Rävstavik. Det var en underbar promenad genom skogen till klippstranden med intressant geologi. Några tallar såg ut som små bonsaiträd. Här fanns en välordnad utsiktsplats. Förutom sittbänkar fanns det till och med sopsortering för skräp. Allt var rent och snyggt.

Strandgrytor vid Rävstavik

Järnmalmsfyndigheterna ligger mitt på ön i några smala, djupa stråk. Den djupaste gruvan gick ända ner till 215 meter. Malmbrytningen kan ha börjat redan på 1100-talet, storhetstiden var 1700- 1800-talen tills gruvorna stängdes 1879. Nu är gruvhålen vattenfyllda. Inne på  museet fanns det intressant information om både gruvdriften och livet på ön för gruvarbetarna, bönderna och fiskarna.

Efter en riklig brunch på Wärdshuset hade vi tid att gå upp på kvarnberget med Utö kvarn före hemresan. Waxholmsbolagets andra fartyg Silverpilen tog oss tillbaka till Årsta brygga. Kön till bussen var väldigt lång och bussen blev fullpackad. Det var söndag kväll och många skulle tillbaka till stan och värmen.

Tänk så mycket vi tre damer hann med på våra tre dagar.

Tre damer – tre dagar på Utö Dag 2: Geologidagen per cykel

Detta är andra delen i serien Tre damer – tre dagar på Utö. Läs även delarna Dag 1 och Dag 3

Efter en varm natt på vandrarhemmet och en riklig frukost på Wärdshuset hyrde vi cyklar nere vid hamnen. Riktigt gammaldags, hederliga treväxlade tantcyklar, utan handboms och med korg framtill. Vi hade med oss vatten och frukt förutom badkläder förstås.

Första stoppet blev Utö kyrka. Det var härligt att cykla i skuggan av träden omväxlande med soliga passager.

Mittersta delen av Utö köptes av Staten 1942 för att användas som skjutfält. Längs infarterna till militärområdena fanns det gott om skyltar men ingen av kartorna visade var man var, ingen röd prick ”du är här”. Jag hade läst på innan och visste att vägarna hade namn, men det fanns inga vägskyltar uppsatta.

Vi skulle till Stora Sand. Efter en brant utförsbacke kom vi fram till en bro – alltså var vi för långt söderut – bron till Ålö. Vi fick vända, dra cyklarna uppför och börja titta på alla informationsskyltarna längs vägen igen. Inte blev vi särskilt mycket klokare av det men vi chansade på en väg i rätt riktning och det visade sig vara den rätta vägen. Sista sträckan mot stranden var en ljuvlig, sandig stig och havet syntes i fonden.

Berghäll

Jag hade inhandlat häftet ”Vandring i urtiden” – geologisk guide på Utö och Ålö. Planen var att leta oss fram till alla platserna, vi lyckades med hälften. Förutom kvartsgångar, kalkstenar, klapperfält, leptiter, mängder av pegmatiter och diabasgångar hittade vi till jättegrytor och vackra, mjuka strandgrytor. Vi solade och badade innan vi drog iväg på cyklarna genom sanden. Det var både dumt och tungt. 

Vi kom verkligen i närkontakt med sanddynerna.  När vi skulle ut på riktiga vägen igen tog vi en genväg genom sanden och hamnade i ännu högre sanddyner. De var branta men tursamt nog  bevuxna med gräs och gles skog inåt land. Det var tungt och varmt, men vi klarade det.

Litorinahavets avlagringar av skalgrus missade vi för att ett åskväder drog in över ön och vi avstod från ytterligare avstickare.

Med darriga, cykelovana ben återlämnade vi cyklarna och intog en härlig måltid på Lilla Haket vid Hamnplan. Vackert serverad varmrökt lax på en bädd av sallad bestående av potatis, rödlök, rädisor, ärter.

Uttröttade som vi var blev det läggdags ganska tidigt.

Tre damer – tre dagar på Utö. Dag 1: Resan dit, Gruvbryggan med hamnen, Utö Wärdshus och bad

Detta är första delen i serien Tre damer – tre dagar på Utö. Läs även delarna Dag 2 och Dag 3

Varför Utö?

Det som lockade oss mest var öns spännande geologiska historia. Även historien om järnmalmsbrytningen från medeltiden till slutet på 1800-talet och därefter öns förvandling till sommarö för fastlänningar och turister intresserade oss.

I slutet på 1800-talet köptes hela ön av grosshandlare E.W. Lewin. Hans affärsidé var att förvandla gruvsamhället på Utö till ett sommarparadis. Det låg i tiden för dåtidens societet att tillbringa somrarna på en badort eller kurort vid kusten eller ute i skärgården.

Så vi åkte dit för att kolla!

Redan resan från Stockholm blev en upplevelse, då jag missade att vi skulle stiga av vid tunnelbanestationen Mariatorget och gå till Stockholm Södra. Nu var det extra mycket strul i trafiken eftersom pendeltågsstationen Stockholm City var avstängd på grund av rulltrappstrubbel. Skulle man söderut måste man byta till pendeln vid Södra station för att komma till Västerhaninge. Där tog vi bussen till Årsta brygga för vidare färd med Vaxholm II till Gruvbryggan på Utö. Vi hann med 30 sekunder tillgodo till pendeltåget och resten gick efter tidtabell.

Utö Wärdshus har flera logialternativ att erbjuda. Från vandrarhem, stuga, radhus till lyxboende. Jag hade bokat vandrarhemmet redan i februari. Efter incheckning bekantade vi oss med hamnområdet och Hamnplan. Där finns allt: turistbyrå, affärer, flera matställen, bageri, cykeluthyrning, minigolf och massor av turister att titta på. Öborna själva cyklar eller åker flakmoppe. Kul att se hur man fraktar varor eller sin respektive på flaket.

Flakmoppe

Det var varmt och vi vandrade till Barnens bad, en dryg kilometer norrut. Eftersom det var något svalare i vattnet än i luften så var vi mest i vattnet och njöt.

Hemåt, uppåt valde vi Lurgatan mot Wärdshuset och läste alla informationsskyltar om vem som bott där genom århundradena. Hasse Z hade köpt Lurgatan 5 och familjen bodde där på somrarna.

Före detta gruvarbetarstuga.

Överallt finns det bra informationsskyltar om alla sevärdheter och litet till. Extra trevliga är skyltarna som är ritade och skrivna av skoleleverna på ön.

Första dagen gav mersmak för nya upptäckter.

Förändringar i Eksjö 2018: Turistbyrån och Lennarts konditori

Städer och samhällen utsätts för ständiga förändringar. Ibland kan förändringarna vara drastiska, som efter storskaliga rivningar eller en eldsvåda. Ibland kan förändringarna vara mindre men ändå ha en märkbar påverkan på stadslivet. Ibland har förändringen mer av en subtil karaktär.

Förändringarna påverkar olika personer på olika sätt. En anmärkningsvärd förändring för någon kan vara kuriosa för någon annan – eller så har förändringen ingen som helst betydelse.

En anmärkningsvärd förändring i Eksjö, åtminstone för turister och destinationsindustriintresserade, är turistbyråns flytt från Storgatan vid ån till museet en bit bort. 

Bilden ovan visar en informationsskylt på vägen till museet. Informationen upplyser besökare som inte uppdaterat uppgifterna om turistbyråns flytt. Den nya hyresgästen i turistbyråns gamla hus är inte mindre anmärkningsvärd, åtminstone för de flesta barn och gottegrisar: Mariannelunds karamellkokeri!

Mariannelunds karamellkokeri har flyttat in i turistbyråns gamla lokaler i Eksjö.

En annan förändring som påverkar förbipasserande i olika omfattning är att huset som innehåller Lennarts konditori har målats om från gult till grått.

Lennarts konditori: Från gult till grått.

En förändring i kulör är kanske av mindre vikt för konditoriets kunder och besökare med tanke på att det även är nya ägare av konditoriet. Vad innebär det för till exempel sortimentet och inredningen?

Resepraktikans redaktion hade som avsikt att kontrollera dessa frågor, men besöket på museets tillfälliga konstutställning samt den relativt nya militärhistoriska avdelningen drog ut på tiden. Det gavs för denna gång inte extra tid för en fika på Lennarts konditori.

Då och nu: Västgötegatans gatumålningar i Norrköping 2009/ 2018

En promenad längs Västgötegatan mot nordväst. En promenad som samtidigt innebär en resa tillbaka i tiden.

Promenaden i den tvådelade bilden ovan börjar i disigt väder i juli 2018 och fortsätter vidare på gatan i strålande väder, september 2009.

Inte bara vädret och ljusförhållandena gör färgerna tunnare och mer urvattnade i den vänstra bilden, utan även tidens tand har slitit ner de färgglade målningarna 2009 till att bli knappt urskiljbara färgnyanser i asfalten 2018.

Kontrasten blir tydlig i den tredje bilden nedan där fokus ligger på det gula huset, som kan ses till vänster i bilden från 2018 i den tvådelade bilden.

Gatumålningar på Västgötegatan i Norrköping, 2009.

Tittar man noggrant på bilden från 2018 går det att skönja Vargtassmålningen. Färgen har flagnat betydligt på nio år.

Sevärdheter vid Bråviken nära Aborreberg Norrköping

En liten film om industri- och kulturhistoriska sevärdheter vid Aborreberg och kring Bråviken, Norrköping.

Norrköping erbjuder många sevärdheter till industri- och kulturhistoriskt intresserade resenärer. I innerstaden finns Industrilandskapet och mycket annat sevärt, det är lätt att missa vad som erbjuds i Nörrköpings ytterområden och i stadens närområde.

Resenärer som bor på vandrarhemmet på Aborreberg (vandrarhemmets webbplats) får sevärdheterna kring Bråviken på köpet, medan andra resenärer får ta sig med bil, busslinje 116, eller på annat sätt längst ut i villasamhället Lindön.

Från klipporna mellan Abborebergets veranda och sommarvistets lusthus är det under klara dagar lätt att se Djurö kvarn (Lantmännens webbplats), Bravikens pappersbruk (Holmens webbplats) och de nyare delarna av Norrköpings hamn (Norrköpings hamns webbplats).

Vill man ha en kopp kaffe till utsikten finns Aborrbergets veranda med servering i det tvåhundraåriga huset och på uteverandan (Verandans webbplats).

Det går även att betrakta Bråviken och dess sevärdheter från Aborrebergets lusthus (utsikten från lusthuset på bilden högst upp).

Vårt land

Dalsland är ett Sverige i miniatyr. Redan landskapsblommans namn, förgätmigej, bidrar till att man inte glömmer sin vistelse där.

Jag hade sett Otto Hesselboms ( 1848-1913) målning ”Vårt land. Motiv från Dalsland” från 1902 på nationalmuseet i Stockholm och ville se om verkligheten kunde överträffa  tavlan.

Under en Dalslandsresa med mig som reseledare bodde gruppen i Bengtsfors. Där vandrade vi upp till Gammelgården på Majberget, promenerade till EKA-parken intill Dalslands kanal mm.  Med buss besökte vi Dalslands populäraste sevärdheter som Håveruds akvedukt med kanalmuseet intill, Fengersfors med Not Quite och hälsade på i en älgpark.

Eftersom gruppen var konstintresserad besökte vi givetvis Dalslands konstmuseum i Upperud. Museets utställningar kretsar kring temat natur: konst i naturen och naturen i konsten. Skulpturparken och museibygganden ligger högt ovanför Dalslands kanal med en vidunderlig utsikt över landskapet. Det fick mig att tänka på Hesselboms många nationalromantiska målningar av Dalsland.

Vårt land. Motiv från Dalsland
Nationalmuseum CC -BY-SA
Äldre inlägg