Resepraktikans blogg

Ett och annat

Kategori: Stadsvandring

Om Huskvarna i podcasten Staden

Podcasten Staden är en lång serie av program av Dan Hallemar och Håkan Forsell. Vissa program är mer övergripande och handlar om olika aspekter och egenskaper hos städer mer generellt. Andra program är fokuserade på enskilda städer. 

Det aktuella programmet finns inbäddat längst ner i denna bloggpost, men det bör helst höras och läsas på sin ursprungliga plats: 98 Huskvarna – Fabriken och tingens ordning

Podcasten Staden ställer ofta övergripande och tankeväckande frågor om städer och urbanitet, så det var med en stor dos nyfikenhet som Resepraktikans reporter slog sig ner i soffan för att höra på ett program om grannstaden Huskvarna.

Det blev ett digert avsnitt med ett huvudfokus på den relation som växer fram mellan en stad och den fabrik eller bruk som staden kan tacka för sin egen existens. Huskvarna med k får tacka Husqvarna med q för sin existens, men Husqvarna med q skulle inte kunna överleva och utvecklas utan ett nära samarbete med Huskvarna med k.

I programmet tas ett delvis ”Nils Holgerssonskt” perspektiv på den gamla bruksorten Huskvarna och samhällets intrikata och sammanflätade relation till bruket/ industrin Husqvarna och dess ofta progressivt tänkande ledning. 

Hallemar & Forsell studerar det utbildningsprojekt som leddes av den närmast mytologiska disponenten Wilhelm Tham på Husqvarnafabriken och den nytänkande folkskolläraren Alfred Dalin. Dessa herrar stod bland annat för åsikten att skolväsendet skulle byggas på att alla, oberoende av social ställning, skulle få en likvärdig basutbildning.

Dalin var även intresserad av att svenska barn skulle få en god kunskap om den svenska geografin. Han igångsatte ett projekt som lyckades övertala Selma Lagerlöf till att skriva en geografisk sagobok för svensk skolungdom. Resultatet blev Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906-1907).

Dalins progressivitet var dock mer sträng än frihetlig, vilket visade sig när han krävde att få ändra texten i Lagerlöfs avsnitt om Huskvarna. Nils Holgersson betraktade Huskvarna från gåsryggen med ett särskilt fokus på Dalins egen skola. Lagerlöf beskrev en frihetlig glädje hos barnen när de skrattande sprang ut på skolgården. Dalin insisterade på att barnens sorti från skolan skulle ändras till att de gick samlat ut i raka led. För Dalin innebar kanske en progressiv skolplan inte automatiskt ett bejakande av frisläppt livsglädje.

Dessa barns skolgång vävs samman med en sentida elev på samma skola, journalisten Negra Efendić, och hennes första skoldag som kommunplacerat flyktingbarn från Jugoslavien i början på 1990-talet. Hon fick uppleva en mycket fientlig ”välkomsthälsning” när någon satte upp främlingsfientliga klistermärken på hennes skåp.

En intressant psykologisk parallell mellan staden och företaget, som inte tas upp i podcasten, men som kan observeras hos Huskvarna och Husqvarna, är hur de på 1970-talet förlorade stora delar av sin frihet när de slukades av större aktörer.

Huskvarna svaldes av storebror Jönköping vid kommunsammanslagningen 1971. Husqvarna AB uppköptes av storebror Electrolux 1978. Extra bittert (enligt en utställningstext på Husqvarna museum) för Husqvarna var att Electrolux efter uppköpet avyttrade värdefulla delar av Husqvarna för att betala av de lån som de tagit för att kunna köpa företaget.

Som kompensation för  sin förlorade kommunala självständighet fick Huskvarnas gamla stadshus kvarstå som stadshus, men nu för Jönköpings storkommun. Denna ära att få husera kommunens stadshus kvarstod även efter att stadshuset och biblioteket flyttade till ett nybygge några hundra meter bort. Detta bygge invigdes 2018.

Flytten medförde möjligen viss bitterhet hos en del lokalpatriotiska Huskvarnabor när de såg att den av kommunen konstruerade färgkoden inte gällde det nya stadshuset. Kommunen hade infört en färgkod för att särskilja/ profilera de olika städerna som ingår i storkommunen Jönköping. Gränna kännetecknades av svart, Jönköping med grönt och Huskvarna var vinrött (inte orange som är Husqvarnas företagsfärg).

Bilden är hämtad från Jnytts artikel om stadsfärger, som länkas längre ner på sidan. Jnytt har i sin tur hämtat bilden från Jönköpings kommun.

Färgkänsliga Huskvarnabor kunde konstatera under byggets gång att det inte togs geografiska hänsyn till färgvalet. Stadshusets fönster, dörrar och andra delar är i Jönköpingsgrönt och inte i Huskvarnarött. Den demonstrativa grönheten i byggnaden visade möjligen att det är trots allt Jönköping som bestämmer i storkommunen, oberoende av var nu stadshuset rent fysiskt är beläget.

Läs mer om Jönköpings kommuns färgkoder i en artikel i Jnytt.


Linköpingsvandringar med Östergötlands museum: Exemplet Hagar & Ismael

Skulpturen Hagar och Ismael skapades av Alfred Nyström 1884. Skulpturen skänktes till Linköping stad 1939 och efter att ha varit på olika platser placerades skulpturen i Museiparken 1980. Här har den stått i några decennier och tidvis utsatts för viss vandalism.

Under våren 2016 förvärrades skadegörelsen, bland annat bröts Hagars tiggande hand med vattenskålen av och försvann. Det blev för mycket för staden och det beslöts att en ny, säkrare plats skulle letas fram.

Den här posten skrivs långt ifrån Linköping. När Resepraktikan var senast i Linköping i juli 2018 var en reporter på orgelkonsert i domkyrkan, men gick inte dit via platsen där skulpturen brukade stå. Vad som har hänt med skulpturen under 2018 är därmed obekant för författaren av denna bloggpost.

Så till Östergötlands museum stadsvandringar. De erbjuder fyra fullmatade promenader som kan genomföras efter kortare introduktioner i videoformat. Filmerna är dock så intressanta, att risken finns att publiken nöjer sig med att endast vandra med YouTube-filmerna. Här är filmen om skulpturen Hagar och Ismael.

Samlingssidan för de fyra stadsvandringar som Östergötlands museum erbjuder finns här.

Resepraktikan fotograferade Hagar och Ismael-skulpturen flera år innan den framsträckta handen med vattenskålen bröts av.

Hagar och Ismael i Museiparken. I bakgrunden Linköpings domkyrka.

Visualisering av då och nu i stadsmiljön: Exempel från Karlskoga

Det har under åren getts ut många böcker som beskriver hur svenska städer såg ut förr och hur samma plats ser ut nu; ofta exemplifierat med en äldre bild före ”stadssaneringen” och en nytagen bild av författaren till boken. 

Jämförelserna är kraftfulla och i de fall som en levande, mänsklig miljö har ersatts med kalla betongkomplex eller rivningstomter är jämförelserna deprimerande.

Det finns många bra exempel där jämförelsen mellan då och nu har gjorts på film. Dokumentärfilmaren Anders Wahlgren (Wahlgrens webbplats) har gjort flera filmer om centrumomvandlingarna i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, men även om de hårdhänta rivningarna i andra mindre städer och samhällen.

Med internet och sajter som YouTube är det möjligt för alla som har intresset och kunskapen att skapa filmer om kontrasten mellan då och nu. En kreativ film är gjord av YouTube-användaren Karl-Erik Tallmo.  Han använder vykort för att visa hur det såg ut förr. Vykortet kommenteras och därefter tar han bort bilden – dagens vy över samma plats blir synlig.

.

YouTube-filmen finns även inbäddad i en bloggpost som skrivits av Tallmo:  Karlskoga: stadsbilden förr och nu.

Bilden högst upp i bloggposten är från en tid när stadshuset-hotellet med byggår 1939-40 inte var så gammalt. Kommunen flyttade några årtionden senare från byggnaden. Den öppna fasaden mot torget fylldes vid en senare ombyggnad. 2018 ser huset ut så här:

Gamla stadshuset-stadshotellet är numera Hotell Alfred Nobel.

Den gamla bilden har publicerats av Riksantikvarieämbetet (länk).

Invigning av Rådhusgatan i Nässjö 23/8 2013

Resepraktikan hamnar ibland under sina resor omkring i Sverige på olika typer av arrangemang.

Resepraktikan hade ingen bas i Nässjö när den ombyggda Rådhusgatan invigdes i augusti 2013. Resepraktikan hade vägarna förbi och kunde lyssna på dåvarande kommunalrådet Bo Zander samt smaka på en kostnadsfri bit prinsesstårta.

Bo Zander inviger den nya gågatan.

Flaggan med texten "Folkfesten" får kanske läsaren av bloggen att dra slutsatsen att invigningen var en del av Nässjös årliga folkfest. Invigningen skulle nog snarast ses som en "förfest" till den egentliga Folkfesten, som firades först i september.

Det bjöds på kaffe med prinsesstårta.

Stadsvandring i Nässjö 2018

Föreningen Allt-Tid Småland anordnade den 3/3 2018 en turism- och besöksmässa på kulturhuset Pigalle i Nässjö (mässprogrammet i PDF-format).

En programpunkt under mässan var en stadsvandring med förre stadsarkitekten Meier Andersson. Ett tjugofemtal stadshistoriskt intresserade samlades vid kulturhuset för en drygt timmeslång promenad i centrum.

Första stopp var vid Erik Grates skulptur Silvatica på Esplanaden mellan järnvägsstationen och Stortorget. Här förmedlade Andersson grundläggande fakta om Nässjö. Staden kan tacka bygget av Södra stambanan för sin existens. Sträckan Malmö – Falköping knöts samman i Nässjö och invigdes 1864.

Promenaden fortsatte via Stortorget (med kort paus vid bysten av bandylegenden Nicke Bergström) och nuvarande gågatan till Myggans plats. Vid minnesskulpturen över stadens berömde son Uno "Myggan" Ericsson berättade Meier Andersson historien om hur Storgatan byggdes om till gågata efter samråd med butiksägarna längs gatan. Gågatan fick sin nuvarande avslutning några år senare då McDonalds byggde en restaurang tvärs över gatan till köpcentrat Fenix. Företaget bekostade även bygget av det lilla torget som utgör Myggans plats. McDonalds lämnade dock Nässjö för några år sedan.

Därefter lämnade sällskapet Nässjös innersta centrum längs Storgatan. Gruppen stannade vid gamla posthuset, där det finns en plakett till minne av den stora stadsbranden 1892. Då brann stora delar av norra Nässjö upp.

Nästa stopp var vid den numera privatägda, gula villan på Prästgatan 9 som ursprungligen byggdes av det för Nässjös utveckling viktiga paret Carl Peterson och Maria Malmberg. Paret Peterson/ Malmberg bekostade bland annat bygget av det ståtliga rådhuset/ stadshuset vid Stortorget. Rådhuset stod färdig 1914, lagom till att Nässjö fick stadsrättigheter.

Vid stadshuset upprepade Meier Andersson rådet, att vid stadsvandringar ska man gärna fästa blicken högre upp än skyltfönstren på markplanet. Tittar man tillräckligt högt upp på rådhusets torn blir man då varse om att murbruket är ljusare högst upp. Detta beror på en sentida renovering av tornets tak. Vid renoveringen passade hantverkarna på att även reparera bortfallet murbruk, men valet föll på en ljusare variant än som använts vid tidigare arbeten. Därför blev övre delen av tornet ljusare än stadshusets övriga delar.

Som avslutning: Vad kan, enligt Meier Andersson,  Nässjöbon förmedla som en extra fin sevärdhet under kort- och långväga gästers besök i centrum?

Stadens ursprungliga rutnätsplan är ett mycket bra exempel på den stadsbyggnadsfilosofi som utvecklades i samband med de stora järnvägsbyggena i Sverige. I detta rutnät framträder särskilt den axel som utgår från järnvägsstationen, som fortsätter längs Esplanaden, Stortorget samt kulturhuset Pigalle, för att avslutas i stadsparken vid Ingsbergssjön.