Resepraktikans blogg

Ett och annat

Sida 2 av 7

Vem var och varifrån kom Kolingen? Södermalm eller Norrköping?

Albert Engströms mustiga persongalleri av Kolingen och andra karaktärer är djupt rotad i det gamla, slitna Södermalm i Stockholm. Engström bodde ett tag i ett numera rivet stenhus på Fjällgatan (denna del av gatan heter 2018 Mäster Mikaels gata)  och kunde blicka ner på Kolingens arbetsplats Stadsgården. Engström skriver i novellen Mitt första personliga sammanträffande med Kolingen och Bobban:

Ett år bodde jag på söder i Stockholm – Fjällgatan 12 B, alldeles över stadsgårdstrapporna, hörnet av Renstjernegatan, en av dessa mystiska södergator, som börja, man vete ej var, och sluta bland stenbrott och andra skådeplatser för andra brott. Varje morgon då jag inte sov, hade jag tillfälle att se mina skötebarn tåga förbi på väg till Stadsgården. Jag såg, hur gatläggningsarbetarna, huttrande i vinterkylan, kilade nedför trapporna för att få sig morgonnubben, då klockan slog åtta.

Engström blir bekant med den man som kom att utgöra förlagan till Kolingen och dennes kumpan Bobban i en ”spelhåla” med ringkastning på Högbergsgatan. Engström är framgångsrik och vinner en ansenlig hög med små priser. Kolingen och Bobban finns lägligt på plats och de hjälper Engström att bära hem vinsterna. Väl hemma bjuder Engström herrarna på konjak och ger dem några gamla kostymer istället för deras obeskrivliga paltor. Kolingen hinner lägga bort titlarna innan Engströms fru kommer hem från teatern och resolut kastar ut gubbarna.

Kolingens vid sin bostad på Åsögatan. (Av Albert Engström – ”Albert Engström : ett konstnärsalbum” sammanställt av Sven Barthel (Stockholm, 1945), sida 39., Public Domain, Link)

Att Kolingen har en längre och krokigare bakgrundshistoria blev Resepraktikan medveten om i samband med ett par fördjupningsresor till Norrköping med kompletterande topografisk litteratur. Enligt litteraturen (som hänvisar till Engström själv) ska förlagan ha varit en originell herre som bodde i hamnkvarteren i stadsdelen Saltängen i Norrköping. Engström bodde under sin skoltid ett par år på Slottsgatan och blev då bekant med den verklige förlagan till Kolingen.

Det var i fru Löfbergs gamla sneda och vinda gård med dess underbara sorkar jag först såg den man som jag sedermera kallade Kolingen. Möjligen innebodde han hos någon lika lottad person, ty där fanns ett gammalt fallfärdigt hus som ägarinnan använde till litet av varje.

Citatet från berättelsen Mot Aftonglöden är hämtat från Norrköpings Tidningars bilaga Stolta stad.

Delar av Södermalms ”Kolingkvarter” finns kvar, men i Norrköping är minnet av denna typ av bostadsområde effektivt bortsanerat. Det är svårt att föreställa sig Kolingen i trakterna av de stora tunga kontorskomplexen som ersatt den småskaliga bebyggelsen.

Så kan vi därmed konstatera att Kolingen hade drag av verkliga personer från Norrköping och Stockholm? Riktigt så enkelt är det inte. Det finns även möjliga kandidater från Engströms tid som konstelev i Göteborg. Kanske är Kolingen rent av en person i den långa rad av fattiga men ädelmodiga kufar i världslitteraturen som sträcker sig långt tillbaka i tiden – ända till antiken. Helmer Lång har fördjupat sig i frågan och skrivit en avhandling i ämnet: Kolingen och hans fäder: om internationell vagabondkomik och Albert Engström (1966).

Läs mer om Kolingen och annan Södermalmshumor i Föreningen Södermalms medlemsblad (2016). Följ med på en promenad till Fjällgatan 12 på bloggen Miras Mirakel. På Eksjö museum finns en stor permanent utställning om Albert Engström och hans verk. Novellen om sammanträffandet med Kolingen och Bobban finns på Projekt Runeberg.

Kolingen betraktar drömmande sin gamla hatt: – Inge foder har’u, å inge foder får’u, men fetare blir’u tamfan för var da! (1901) Av Albert Engström [Public domain], via Wikimedia Commons

Stjärneborgs slott i Aneby är inte längre till salu

Malte Liewen Stierngranats gamla hem är inte längre till salu, berättar Smålands Dagblad (betalartikel).

Nuvarande ägaren sedan 1991 Anwar Masri lade ut slottet till försäljning för ett par år sedan, men hittade ingen köpare. Priset sänktes till 22 miljoner och stjärnmäklaren Eklund Stockholm New York anlitades.

Nu har ägarna ändrat sig och slottet förblir i familjens ägo.

Förändringar i Eksjö 2018: Turistbyrån och Lennarts konditori

Städer och samhällen utsätts för ständiga förändringar. Ibland kan förändringarna vara drastiska, som efter storskaliga rivningar eller en eldsvåda. Ibland kan förändringarna vara mindre men ändå ha en märkbar påverkan på stadslivet. Ibland har förändringen mer av en subtil karaktär.

Förändringarna påverkar olika personer på olika sätt. En anmärkningsvärd förändring för någon kan vara kuriosa för någon annan – eller så har förändringen ingen som helst betydelse.

En anmärkningsvärd förändring i Eksjö, åtminstone för turister och destinationsindustriintresserade, är turistbyråns flytt från Storgatan vid ån till museet en bit bort. 

Bilden ovan visar en informationsskylt på vägen till museet. Informationen upplyser besökare som inte uppdaterat uppgifterna om turistbyråns flytt. Den nya hyresgästen i turistbyråns gamla hus är inte mindre anmärkningsvärd, åtminstone för de flesta barn och gottegrisar: Mariannelunds karamellkokeri!

Mariannelunds karamellkokeri har flyttat in i turistbyråns gamla lokaler i Eksjö.

En annan förändring som påverkar förbipasserande i olika omfattning är att huset som innehåller Lennarts konditori har målats om från gult till grått.

Lennarts konditori: Från gult till grått.

En förändring i kulör är kanske av mindre vikt för konditoriets kunder och besökare med tanke på att det även är nya ägare av konditoriet. Vad innebär det för till exempel sortimentet och inredningen?

Resepraktikans redaktion hade som avsikt att kontrollera dessa frågor, men besöket på museets tillfälliga konstutställning samt den relativt nya militärhistoriska avdelningen drog ut på tiden. Det gavs för denna gång inte extra tid för en fika på Lennarts konditori.

”Tänk om du kom till en plats där allt var möjligt.”

”Tänk om du kom till en plats där allt var möjligt – vad skulle du göra då?”

Resepraktikan tittar med stort intresse på filmer där kommuner presenterar sig själva. En riktigt suggestiv film om den egna kommunens fördelar har publicerats av Linköpings kommun 2016.

Linköpings kommun berättar visuellt om sina företräden (2016)

Filmen innehåller fina bildsekvenser, där flera övergånger är fantasifullt ihopklippta.

Filmen inleds med funderingen i rubriken. Efter två minuters introduktion i Linköpings kommuns möjligheter upprepas funderingen och avslutas med den uppmanande frågan: ”Vad skulle du göra då?”

Resepraktikan tog under sommaren 2017 en titt på den övergivna, legendariska idrottsplatsen Folkungavallen i Linköpings kommun – Där idéer blir verklighet. Idéerna och planerna för Folkungavallen tycktes vara att det skulle byggas bostäder. Blev dessa idéer verklighet? 

En blomfluga som vägvisare

I Resepraktikans blogg är oväntade möten ett ofta återkommande tema. Det tycks inte finnas några egentliga begränsningar på hur det oväntade mötet kan utveckla sig.

I detta exempel satt Resepraktikans reporter på balkongen i Sävsjö och läste Nationalencyklopedins artiklar om Norrköping. Dessa artiklar skulle sedan användas som komplement till motsvarande artiklar i Svensk uppslagsbok.

Läsningen bidrog till att samla grundmaterial till artiklar om olika platser i Norrköping och dess omgivningar. Artiklarna var genomlästa och nu fokuserades intresset på uppslagsverkets karta över Norrköping.

Plötsligt slog sig en blomfluga med ett getingliknande utseende sig ner på kartan, Som den fluga den var började den putsa sina framben på ett sätt som klart visade att den inte var en geting. Därefter började den hoppa runt i en mindre cirkel på kartan över Norrköping.

Reportern tittade häpet på blomflugan och kom inte på att dokumentera den dansande, getingliknande insekten. Bilden nedanför från Wikipedia visar en ganska lik fluga, men den är inte riktigt densamma.

Blomfluga som liknar den vägvisande blomflugan.
Av Keith Edkins – Egen avfotografering, CC BY 2.5, Länk

Blomflugans dans var kort och snart gav sig den getingliknande flugan iväg till andra äventyr. Kvar var min blick på punkten på kartan som flugan dansat omkring:

Blomflugan dansade kring den svarta punkten på kartan.

Aha, så trevligt! Blomflugan hade visat mig var det nya vattentornet i Norrköping fanns. Gamla vattentornet, numera ombyggt till studentbostäder, hade jag fotograferat för flera år sedan. Var det nya vattentornet var beläget hade jag fram tills blomflugans dans inte haft någon aning om.

Då och nu: Västgötegatans gatumålningar i Norrköping 2009/ 2018

En promenad längs Västgötegatan mot nordväst. En promenad som samtidigt innebär en resa tillbaka i tiden.

Promenaden i den tvådelade bilden ovan börjar i disigt väder i juli 2018 och fortsätter vidare på gatan i strålande väder, september 2009.

Inte bara vädret och ljusförhållandena gör färgerna tunnare och mer urvattnade i den vänstra bilden, utan även tidens tand har slitit ner de färgglade målningarna 2009 till att bli knappt urskiljbara färgnyanser i asfalten 2018.

Kontrasten blir tydlig i den tredje bilden nedan där fokus ligger på det gula huset, som kan ses till vänster i bilden från 2018 i den tvådelade bilden.

Gatumålningar på Västgötegatan i Norrköping, 2009.

Tittar man noggrant på bilden från 2018 går det att skönja Vargtassmålningen. Färgen har flagnat betydligt på nio år.

100 balla ställen i Stockholm, guidebok av Valle Westesson

Valle Westesson 100 Balla Ställen i Stockholm, 2015, Roos & Tegnér, 269 sidor + karta

Westessons guidebok skiljer sig från de flesta guideböcker på många vis. Det lilla formatet, de mjuka pärmarna och att den väger litet gör att man gärna har den med sig när man ska på upptäcktsfärd till troligen obesökta platser i Stockholm och dess omgivningar.

Boken är indelad i fem avdelningar: Kuriotiska ställen, Historiska ställen, Märkliga ställen, Coola ställen och Vackra ställen. Som stockholmsguide hittade jag drygt 20 ställen som jag inte hade besökt hittills. Det är kul och lättsamt att läsa Westessons texter med utvikningar till allt mellan himmel och jord. Ordvalet vänder sig kanske till en yngre publik och speciellt musik- och filmälskare får bekanta sig med många intressanta adresser.

Några exempel:

Första avdelningen, sid 7 är ”perfekt för den som gillar att impa på omvärlden med onödig kunskap”. Där hittar man bland annat Folkets fängelse, ”Lejonkulan” sid 18, Meyerateljéerna sid 22 ”Kulturhuset i Vasastan”, Björn Ulvaeus villa ”Från A(BBA) till (Egen) ö” på sid 41 och Skebokvarnsvägen 209 ”Ett barndomshem för en poet” på sid 80.

Bland platserna i avdelningen Historiska ställen kan jag rekommendera Beckholmen med underrubriken ”Tjärlekens ö”, sid 104. ”Det är en fin promenad att gå runt den nästan snitslade bana på Beckholmen idag. Utsikten över varvet och dockorna ger en känsla av kontakt med historien och dom århundraden då vi gick omkring och tuggade på restprodukter från skogsindustrin.”

Under en promenad i Gamla stan ska man inte missa Storkyrkobadet sid 164 med underrubriken ”Good and Bad”. ”Badet är inhyst i ett källarvalv från 1750. Men det var först tänkt som en tvättinrättning åt eleverna på Storkyrkoskolan” Idag är det öppet för allmänheten på kvällstid. Detta bad är ett av de balla ställena i avdelningen Märkliga ställen.

Avdelningen Coola ställen, sid 179. ”I detta kapitel tror jag du har störst chans att bli överraskad. finns det mycket. Det är hemliga höghus, nerlagda tågspår och rangliga backhoppningstorn. Det ger en känsla av upptäcktsresande och hitta nåt som inte borde vara där. Vet du inte vad du ska göra idag ska du bläddra här.”

Sista avdelningen heter Vackra ställen, sid 231.”passar utmärkt för den som vill ladda sina estetiska batterieri och klara sig genom fulheten som ständigt gör sig påmind” Här berättas om Marabouparken, Citykyrknas konditori, Skulpturerna i Västertorp, Vintervikens trädgård med underrubriken Sprängstoff för historienörden mm.

En stad av slott

En stad av slott (2002) är en personlig minnesbok om Norrköping av Majgull Axelsson. Boken ingår i Natur & Kulturs bokserie Resan.

Axelsson återvänder genom hågkomster i tiden, men även rent geografiskt, till Norrköping –  den stad där hon i tre år arbetade som ung journalist i slutet av 1960- talet och i början på 1970-talet. Arbetsplatsen var Folkbladet Östgöten. Här blev hon kollega med bland andra de ”tre genuina Norrköpingspojkar” som skrev boken Norrköping i våra Hjärtan: En stad i förvandling (1984). Denna bok presenteras på Resepraktikans blogg i två bloggposter: Artikel 1, Artikel 2.

Norrköping är viktig för Axelssons livshistoria. Här började hennes vuxna yrkesliv och här flyttade hon ihop med sin pojkvän från Nässjö. Men intresset för Norrköping rör inte enbart personliga minnen. Norrköping som stad och dess förändring från industristad till något mer obestämt väcker intresse. Norrköping blickar både framåt och bakåt. Staden rusar mot framtiden, men vill även bevara delar av sitt industriella förflutna – sin tid som en stad av (industriella) slott:

Men, tänker jag sedan, kanske är mitt intresse inte enbart privat, kanske beror det på att Norrköping tydligare än någon annan svensk stad representerar det nyss förflutna. Norrköping har åtagit sig att förvalta industrisamhällets historia, ett ännu obearbetat minne som väcker motstridiga känslor hos de flesta av oss, ett minne som dessutom fortfarande är i rörelse och förändras.

(En stad av slott sid 28)

Utifrån Axelssons erfarenheter av allmänreporter på Folkbladet får läsaren följa med till olika platser i Norrköping – både i minnenas dåtid och i återbesökens nutid.

Den kanske känslomässigt starkaste återvändningsplatsen är ett gammalt trähus i stadsdelen Röda stan. Här återser hon den ännu aktiva föreningen FUB. Föreningen gjorde under 1960-talet pionjärinsatser för att utvecklingsstörda barn skulle få leva så människovärdiga liv som möjligt hemma hos sina föräldrar istället för att skiljas från dem och därefter tvingas leva sina liv på institutioner och vårdinrättningar.

Axelsson möter även Erik Hofrén, eldsjälen bakom Arbetets museum. Hon har i fallet Hofrén skapat och upprätthållit kontakterna efter sin tid i Norrköping. Museet är lokaliserat i den gamla industribyggnaden Stykjärnet på Laxholmen. Arbetets museum blir ett avstamp till funderingar om den på sin tid avskärmade textilindustrin på Laxholmen och längs Motala ström. Nu har de industriella slotten helt nya funktioner. Axelsson funderar kring Industrilandskapet och dess relation till industrialism och postindustrialism. Det är epoker som format det svenska samhället. Generationer av människor har växt upp under de olika faserna av industrialismens historia.

Axelssons yrkesliv som professionell skribent inleddes som journalist och övergick sedan till en skönlitterär karriär. Hon ställer sina två olika roller av textförfattare mot varandra: journalisten med ett tillhörande krav på sanningsenlighet mot romanförfattarens konstnärliga frihet. Axelsson menar att det även finns ett krav på inre sanningsenlighet hos den skönlitterära författaren. Både journalisten och författaren ställs inför frågor om sanningsenlighet och trovärdighet.

I boken berättar Axelsson att hon som författare aldrig skriver självbiografiskt – med undantag för En stad av slott. Hon indikerar dock med en reflektion över ett möte (sid 136) att läsaren, som troligen antar att berättelserna i En stad av slott är sanna, bör fundera på om berättelsernas sanningsenlighet är helt att lita på.

Norrköping i våra hjärtan: En stad i förvandling. Del 2 Stadsförnyelsens tidsanda

Första delen av serien om boken Norrköping i våra hjärtan gav en kortare översikt av boken samt berättade om två områden i Norrköping som omvandlades mycket radikalt av stadsförnyelsen i Norrköping. Denna del diskuterar utifrån boken vilka skäl som användes som argument för dessa förändringar.

Under perioden 1947-1970 revs i innerstaden 1930 hus, av dem 700 bostadshus, 30 industribyggnader och 1200 andra byggnader. Många ödetomter låg kvar år efter år som parkeringsplatser medan det samtidigt byggdes febrilt i utkanterna av staden. Vid Drottninggatans södra del placerades bankhus men framför allt storvaruhus i en tät kommersiell klump.

Citatet ovan från bloggen Norrköpingprojekt

Efterkrigstiden innebar att stora delar av den svenska ekonomin kom att gå lysande. Denna utveckling gällde dock inte alla branscher. Textilindustrin fick problem redan på 50-talet och stora delar av Norrköpings stolta textilfabriker stängdes på 1960- och 70-talen. I vissa fall kunde de överflödiga textilfabrikerna användas till andra ändamål, i andra fall revs fastigheterna. Textilindustrins fall var en del av de strukturella förändringarna i Norrköping och Sverige, men var inte en avgörande anledning till att beslutsfattarna bestämde sig för att omvandla den gamla staden.

Norrköping hade klarat sig själv genom århundradena utan större statliga arbetsmarknadspolitiska inblandningar, men med textilindustrins död var även Norrköping moget för statliga och kommunala hjälpinsatser och arbeten. Regering och riksdag ansåg att utlokalisering av statliga verk var en välståndsfördelande åtgärd. Med utlokalisering skulle Stockholms överhettning minska och krisande landsortsstäder skulle ges en nystart. För Norrköping blev det i början på 70-talet närmast en lottovinst med tilldelning av fem statliga verk. SMHI hamnade på Kneippen. Invandrar- (Migrations-) och Luftfartsverket förlades till Oxelbergen. Sjöfartsverket och Kriminalvårdsstyrelsen byggdes upp på Saltängen, där det nu gavs en god anledning till att utplåna den gamla bebyggelsen kring Slottsgatan (sid 146-147).

Med den ökande bilismen skapades ett slagkraftig anledning till att riva den gamla bebyggelsen. Bilismen och dess kulturyttringar skulle ges företräde. Gamla stadskärnor var inte anpassade till bilismens behov av framkomlighet och parkeringsplatser. Därför kunde rivningar motiveras av bilismens framsteg. Gatubreddning som rivningsskäl kvarstod in på 1980-talet (sid. 170-171).

Hänsynstagandet till den framväxande bilismen kombinerades med en rivningsfilosofisk trend om hur småskalighet skulle vika undan för storskalighet. Små kvartersbutiker ersattas eller slogs ut av större affärsenheter och varuhus. I Norrköping i vårt hjärta ges flera exempel på hur småskalig handel ersätts av varuhus och köpcentran (t.ex. sid. 166-167).

En viktig faktor för stadssaneringarna berodde på Folkhemstanken om goda bostäder för alla. Bostadsbeståndet med låg standard sanerades (revs) utifrån bland annat ambitiösa bostadsbyggnadsprojekt som miljonprogrammet. Den exempellösa svenska ekonomiska utvecklingen efter andra världskriget gjorde det möjligt att genomföra även storslagna samhällsprojekt. Fattigare länder hade kanske lika ambitiösa projekt, men dessa stannade av kostnadsskäl vid planeringsstadiet.

Omfattningen av stadsomvandlingen av Norrköping berodde på att flera faktorer kombinerades till rationella beslut om att ersätta till exempel ett brokigt kvarter med lägenheter med låg standard och småskalig, och blandad verksamhet på innergårdarna. Husbeståndet kunde ersättas med nya funktionella byggnader som ett varuhus. De kringliggande tomterna runt varuhuset kunde fyllas med bostäder av hög standard. Gatorna kunde breddas och parkeringshus byggas i anslutning till varuhuset till bilisternas fromma. Möjligen kunde något enstaka träd bevaras för grannskapets trivsel.

Utvecklingen kunde leda till att igångsatta rivningar inspirerade till nya rivningar; en destruktiv logik av rivningar för rivandets egen skull. Dessa rivningstomter, utan egentliga planer för vad de skulle ersatte, fanns kvar i decennier i Norrköping. Stendöda ytor möjligen som kunde användas som ”tillfälliga” parkeringsplatser.

Det offentliga och näringslivet var ense om att den äldre bebyggelsen skulle bort. Fanns det något motstånd till denna utveckling? Av boken framstår det som det var främst personer inom kultursektorn, som konstnärer och musiker, som bjöd någon form av motstånd. De betraktades dock inte som egentliga motståndare, utan snarare som nostalgiska drömmare. Som kompensation eller kompromiss lämnades någon liten kåk kvar här eller där så konstnärer kunde använda stugan några år som ateljé innan huset skulle bli till grävskopornas rov. Ett par av dessa konstnärsoaser tas upp i boken (t. ex. sid. 82-83).

I den första artikeln i serien berättades det om att två av författarnas barndomsmiljöer var bortsopade och att endast gatunätet gav vissa hållpunkter på hur det sett ut förr i tiden. Samma orienteringsproblem uppstår om man vill gå runt i de kvarter där Albert Engström (1869-1940) bodde under de senare åren av sin skoltid i Norrköping (1882-1888). Här fanns de miljöer som förebilderna till hans berömda karaktärer som Kolingen levde i.

Den stora parkeringsplatsen i förgrunden i bilden högst upp gränsar till korsningen Slottsgatan – Orangerigatan, vilket är korsningen där Engströms bostad på Slottsgatan 52 låg. Det är inte helt lätt att försöka föreställa sig det sena 1800-talets ruffiga Norrköpingsmiljöer. Kolingen och hans vänner har ersatts av flitiga tjänstemän som parkerar sina bilar på parkeringsplatsen vid de stora kontorskomplexen.

En annan litterär miljö som inte ansågs tillräckligt räddningsvärd var det så kallade Winbladshuset vid Norra Kyrkogatan. Här bodde verklighetens Ulla Winblad, känd från Fredmans epistlar,  med sin make tullvaktmästaren Erik Norström. I mitten av 1900-talet var underhållet av det legendariska huset så eftersatt att ett inte särskilt originellt beslut togs om att jämna huset med marken. Något originellare var att Winblads hus ersattes av byggnadsnämnden hus ”i vilket det bestämmes hur staden nu ska vårdas och byggas” (sid. 96-97). Alltså: Bort med det legendariska huset och låt oss bygga nya legendariska miljöer – eller hur nu byggnadsnämnden tänkte när de ersatte Ulla Winblad med sig själv.

Norrköping i våra hjärtan: En stad i förvandling. Del 1

Kartan ovan visar den ungefärliga utsträckningen för stadsdelarna Fredriksdal och Saltängen. Den svarta linjen längs Packhusgatan markerar gränsen mellan Västra och Östra Saltängen.

Detta är den första bloggposten i en serie om boken Norrköping i våra hjärtan.

Boken Norrköping i våra hjärtan: En stad i förvandling (1984) är det mycket lyckade resultatet av ett samarbete mellan illustratören-konstnären Harry Carlsson, journalisten-Norrköpingsflanören Stig Sundström och pressfotografen Gunnar Bonnevier.

Boken är en stadsskildring av före-efter-typ. De ofta ganska korta texterna om olika platser i Norrköping före den brutala ”stadsförnyelsen” illustreras med en teckning av Carlsson. Bonnevier bidrar med ett aktuellt fotografi av  på samma plats utifrån samma perspektiv som teckningen. Den sammanbindande texten, som ofta förklarar och förtydligar någon detalj i teckningarna, har författats av Sundström.

Bokens bidragsgivare beskrivs som ”tre genuina Norrköpingspojkar”, där både Carlssons (Saltängen) och Bonneviers (Fredriksdal) barndomsmiljöer har skövlats och byggts om till oigenkännliga stadsdelar. Det finns utöver delar av gatunäten inga visuella fästpunkter kvar för deras barndomsminnen. Sandström växte upp i Oxelbergens villasamhälle. Denna stadsdel har kommit undan grävmaskinerna i mer oskadat skick.

Saltängen skapades av Hertig Johan (1589-1619) på vägen till det under hans livstid ofullbordade slottet Johannisborg. Saltängen var under 1600- och 1700-talen Norrköpings finaste stadsdel, men på 1800-talet hade området förlorat mycket av sin status och underhållet var till stora delar eftersatt. Denna negativa utveckling fortsatte på 1900-talet. Området var moget för ”sanering”. Saltängens mycket centrala läge söder om centralstationen medförde att stadsutvecklarna såg en ny framtid för området med hjälp av hårdhänt stadsförnyelse. Bland annat röjdes hela kvarter för att ge plats för utlokaliserade, statliga verk.

Fredriksdal, eller Frisco i folkmun, hade en helt annorlunda historia av att ha uppstått närmast spontant utanför Norrköpings stadsplanerade område. Området låg strax norr om järnvägsstationen och bebyggelsen hade i jämförelse med Saltängen byggnader av sämre byggkvalitet. I detta område bodde fattigare människor. Området hade under sin livstid dåligt rykte. Fredriksdal fick aldrig uppleva en tid som en gentrifierad och pittoresk stadsdel. På Fredriksdals område finns numera mest industrier och verkstäder.

Stora delar av Norrköping hamnade i klorna på stadsplanerare och byggbolag. Omkring 2000 byggnader fick ge vika för den nya tidens byggnadsverk och stadsplaneringsfilosofier.

Nästa del i serien funderar kring tidsandan under ”rivningsraseriets” decennier från 1950 – 1980.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »