Resepraktikans blogg

Ett och annat

Etikett: Albert Engström

Vem var och varifrån kom Kolingen? Södermalm eller Norrköping?

Albert Engströms mustiga persongalleri av Kolingen och andra karaktärer är djupt rotad i det gamla, slitna Södermalm i Stockholm. Engström bodde ett tag i ett numera rivet stenhus på Fjällgatan (denna del av gatan heter 2018 Mäster Mikaels gata)  och kunde blicka ner på Kolingens arbetsplats Stadsgården. Engström skriver i novellen Mitt första personliga sammanträffande med Kolingen och Bobban:

Ett år bodde jag på söder i Stockholm – Fjällgatan 12 B, alldeles över stadsgårdstrapporna, hörnet av Renstjernegatan, en av dessa mystiska södergator, som börja, man vete ej var, och sluta bland stenbrott och andra skådeplatser för andra brott. Varje morgon då jag inte sov, hade jag tillfälle att se mina skötebarn tåga förbi på väg till Stadsgården. Jag såg, hur gatläggningsarbetarna, huttrande i vinterkylan, kilade nedför trapporna för att få sig morgonnubben, då klockan slog åtta.

Engström blir bekant med den man som kom att utgöra förlagan till Kolingen och dennes kumpan Bobban i en ”spelhåla” med ringkastning på Högbergsgatan. Engström är framgångsrik och vinner en ansenlig hög med små priser. Kolingen och Bobban finns lägligt på plats och de hjälper Engström att bära hem vinsterna. Väl hemma bjuder Engström herrarna på konjak och ger dem några gamla kostymer istället för deras obeskrivliga paltor. Kolingen hinner lägga bort titlarna innan Engströms fru kommer hem från teatern och resolut kastar ut gubbarna.

Kolingens vid sin bostad på Åsögatan. (Av Albert Engström – ”Albert Engström : ett konstnärsalbum” sammanställt av Sven Barthel (Stockholm, 1945), sida 39., Public Domain, Link)

Att Kolingen har en längre och krokigare bakgrundshistoria blev Resepraktikan medveten om i samband med ett par fördjupningsresor till Norrköping med kompletterande topografisk litteratur. Enligt litteraturen (som hänvisar till Engström själv) ska förlagan ha varit en originell herre som bodde i hamnkvarteren i stadsdelen Saltängen i Norrköping. Engström bodde under sin skoltid ett par år på Slottsgatan och blev då bekant med den verklige förlagan till Kolingen.

Det var i fru Löfbergs gamla sneda och vinda gård med dess underbara sorkar jag först såg den man som jag sedermera kallade Kolingen. Möjligen innebodde han hos någon lika lottad person, ty där fanns ett gammalt fallfärdigt hus som ägarinnan använde till litet av varje.

Citatet från berättelsen Mot Aftonglöden är hämtat från Norrköpings Tidningars bilaga Stolta stad.

Delar av Södermalms ”Kolingkvarter” finns kvar, men i Norrköping är minnet av denna typ av bostadsområde effektivt bortsanerat. Det är svårt att föreställa sig Kolingen i trakterna av de stora tunga kontorskomplexen som ersatt den småskaliga bebyggelsen.

Så kan vi därmed konstatera att Kolingen hade drag av verkliga personer från Norrköping och Stockholm? Riktigt så enkelt är det inte. Det finns även möjliga kandidater från Engströms tid som konstelev i Göteborg. Kanske är Kolingen rent av en person i den långa rad av fattiga men ädelmodiga kufar i världslitteraturen som sträcker sig långt tillbaka i tiden – ända till antiken. Helmer Lång har fördjupat sig i frågan och skrivit en avhandling i ämnet: Kolingen och hans fäder: om internationell vagabondkomik och Albert Engström (1966).

Läs mer om Kolingen och annan Södermalmshumor i Föreningen Södermalms medlemsblad (2016). Följ med på en promenad till Fjällgatan 12 på bloggen Miras Mirakel. På Eksjö museum finns en stor permanent utställning om Albert Engström och hans verk. Novellen om sammanträffandet med Kolingen och Bobban finns på Projekt Runeberg.

Kolingen betraktar drömmande sin gamla hatt: – Inge foder har’u, å inge foder får’u, men fetare blir’u tamfan för var da! (1901) Av Albert Engström [Public domain], via Wikimedia Commons

Norrköping i våra hjärtan: En stad i förvandling. Del 2 Stadsförnyelsens tidsanda

Första delen av serien om boken Norrköping i våra hjärtan gav en kortare översikt av boken samt berättade om två områden i Norrköping som omvandlades mycket radikalt av stadsförnyelsen i Norrköping. Denna del diskuterar utifrån boken vilka skäl som användes som argument för dessa förändringar.

Under perioden 1947-1970 revs i innerstaden 1930 hus, av dem 700 bostadshus, 30 industribyggnader och 1200 andra byggnader. Många ödetomter låg kvar år efter år som parkeringsplatser medan det samtidigt byggdes febrilt i utkanterna av staden. Vid Drottninggatans södra del placerades bankhus men framför allt storvaruhus i en tät kommersiell klump.

Citatet ovan från bloggen Norrköpingprojekt

Efterkrigstiden innebar att stora delar av den svenska ekonomin kom att gå lysande. Denna utveckling gällde dock inte alla branscher. Textilindustrin fick problem redan på 50-talet och stora delar av Norrköpings stolta textilfabriker stängdes på 1960- och 70-talen. I vissa fall kunde de överflödiga textilfabrikerna användas till andra ändamål, i andra fall revs fastigheterna. Textilindustrins fall var en del av de strukturella förändringarna i Norrköping och Sverige, men var inte en avgörande anledning till att beslutsfattarna bestämde sig för att omvandla den gamla staden.

Norrköping hade klarat sig själv genom århundradena utan större statliga arbetsmarknadspolitiska inblandningar, men med textilindustrins död var även Norrköping moget för statliga och kommunala hjälpinsatser och arbeten. Regering och riksdag ansåg att utlokalisering av statliga verk var en välståndsfördelande åtgärd. Med utlokalisering skulle Stockholms överhettning minska och krisande landsortsstäder skulle ges en nystart. För Norrköping blev det i början på 70-talet närmast en lottovinst med tilldelning av fem statliga verk. SMHI hamnade på Kneippen. Invandrar- (Migrations-) och Luftfartsverket förlades till Oxelbergen. Sjöfartsverket och Kriminalvårdsstyrelsen byggdes upp på Saltängen, där det nu gavs en god anledning till att utplåna den gamla bebyggelsen kring Slottsgatan (sid 146-147).

Med den ökande bilismen skapades ett slagkraftig anledning till att riva den gamla bebyggelsen. Bilismen och dess kulturyttringar skulle ges företräde. Gamla stadskärnor var inte anpassade till bilismens behov av framkomlighet och parkeringsplatser. Därför kunde rivningar motiveras av bilismens framsteg. Gatubreddning som rivningsskäl kvarstod in på 1980-talet (sid. 170-171).

Hänsynstagandet till den framväxande bilismen kombinerades med en rivningsfilosofisk trend om hur småskalighet skulle vika undan för storskalighet. Små kvartersbutiker ersattas eller slogs ut av större affärsenheter och varuhus. I Norrköping i vårt hjärta ges flera exempel på hur småskalig handel ersätts av varuhus och köpcentran (t.ex. sid. 166-167).

En viktig faktor för stadssaneringarna berodde på Folkhemstanken om goda bostäder för alla. Bostadsbeståndet med låg standard sanerades (revs) utifrån bland annat ambitiösa bostadsbyggnadsprojekt som miljonprogrammet. Den exempellösa svenska ekonomiska utvecklingen efter andra världskriget gjorde det möjligt att genomföra även storslagna samhällsprojekt. Fattigare länder hade kanske lika ambitiösa projekt, men dessa stannade av kostnadsskäl vid planeringsstadiet.

Omfattningen av stadsomvandlingen av Norrköping berodde på att flera faktorer kombinerades till rationella beslut om att ersätta till exempel ett brokigt kvarter med lägenheter med låg standard och småskalig, och blandad verksamhet på innergårdarna. Husbeståndet kunde ersättas med nya funktionella byggnader som ett varuhus. De kringliggande tomterna runt varuhuset kunde fyllas med bostäder av hög standard. Gatorna kunde breddas och parkeringshus byggas i anslutning till varuhuset till bilisternas fromma. Möjligen kunde något enstaka träd bevaras för grannskapets trivsel.

Utvecklingen kunde leda till att igångsatta rivningar inspirerade till nya rivningar; en destruktiv logik av rivningar för rivandets egen skull. Dessa rivningstomter, utan egentliga planer för vad de skulle ersatte, fanns kvar i decennier i Norrköping. Stendöda ytor möjligen som kunde användas som ”tillfälliga” parkeringsplatser.

Det offentliga och näringslivet var ense om att den äldre bebyggelsen skulle bort. Fanns det något motstånd till denna utveckling? Av boken framstår det som det var främst personer inom kultursektorn, som konstnärer och musiker, som bjöd någon form av motstånd. De betraktades dock inte som egentliga motståndare, utan snarare som nostalgiska drömmare. Som kompensation eller kompromiss lämnades någon liten kåk kvar här eller där så konstnärer kunde använda stugan några år som ateljé innan huset skulle bli till grävskopornas rov. Ett par av dessa konstnärsoaser tas upp i boken (t. ex. sid. 82-83).

I den första artikeln i serien berättades det om att två av författarnas barndomsmiljöer var bortsopade och att endast gatunätet gav vissa hållpunkter på hur det sett ut förr i tiden. Samma orienteringsproblem uppstår om man vill gå runt i de kvarter där Albert Engström (1869-1940) bodde under de senare åren av sin skoltid i Norrköping (1882-1888). Här fanns de miljöer som förebilderna till hans berömda karaktärer som Kolingen levde i.

Den stora parkeringsplatsen i förgrunden i bilden högst upp gränsar till korsningen Slottsgatan – Orangerigatan, vilket är korsningen där Engströms bostad på Slottsgatan 52 låg. Det är inte helt lätt att försöka föreställa sig det sena 1800-talets ruffiga Norrköpingsmiljöer. Kolingen och hans vänner har ersatts av flitiga tjänstemän som parkerar sina bilar på parkeringsplatsen vid de stora kontorskomplexen.

En annan litterär miljö som inte ansågs tillräckligt räddningsvärd var det så kallade Winbladshuset vid Norra Kyrkogatan. Här bodde verklighetens Ulla Winblad, känd från Fredmans epistlar,  med sin make tullvaktmästaren Erik Norström. I mitten av 1900-talet var underhållet av det legendariska huset så eftersatt att ett inte särskilt originellt beslut togs om att jämna huset med marken. Något originellare var att Winblads hus ersattes av byggnadsnämnden hus ”i vilket det bestämmes hur staden nu ska vårdas och byggas” (sid. 96-97). Alltså: Bort med det legendariska huset och låt oss bygga nya legendariska miljöer – eller hur nu byggnadsnämnden tänkte när de ersatte Ulla Winblad med sig själv.