Hötorget T-station

Gröna linjens gröna färg

Hötorget var slutstation för gröna linjen från Brommahållet mellan åren 1952 och 1957. Stationen hette Kungsgatan och det fanns ingen fortsättning till Centralen och Slussen.

De fem tunnelstationerna västerut brukar kallas för badrumsstationer eftersom väggarna är klädda med kakel i ljusa färger som i badrummen på 50-talet. Hötorgets väggar och pelare är ljusblå, men lägg märke till att det är flera olika nyanser av blått.

Vid ombyggnaden på 1990-talet behöll man den ursprungliga 1950-tals arkitekturen. Konstnären Gun Gordillo lyste upp taket med 100-talet neonslingor. Det blev både ljusare och intressantare med de slingrande neonrören i fem olika vita nyanser. De bildar också ett rörelsemönster, som skridskoskär. När jag visar stationen brukar jag anknyta till konståkning när vi tittar upp i taket. Vi kallar våra konstvisningar för just”konståkningar” = att åka och titta på konst.

Kungsträdgården T-station

Blå linjens blå färg

På frågan vilken station trafikanterna tycker bäst om brukar svaret bli Kungsträdgården. För första gången i tunnelbanan kunde man 1977 se själva bergväggen längs plattformen. Konstnären Ulrik Samuelsson låter oss här se urberget mellan de spraybetongtäckta, målade avsnitten. Samuelsson har flyttat ned litet av trädgårdens historia, med tyngdpunkt på stormaktstidens palats som byggdes här intill.

Det är lätt som konstguide att fånga gruppens intresse genom att berätta om Makalös, Jakob de la Gardies 1600-tals palats som låg där Karl XII:s staty står. Kopior från utsmyckningen från Makalös och andra adelspalats pryder väggarna. De tre stora statyerna är kopior av Riddarhusets takprydnader.


Nutidshistorien blandar sig i det dåtida genom de mörka radioaktiva molnen från Tjernobyls härdsmälta 1986. Almstriden i maj 1971 representeras av en almstam med sågmärken.

Stationens uppgång mot Gallerian öppnades 1977, medan utgången mot Arsenalsgatan invigdes 1987.

Odenplan T-station

Gröna linjens gröna färg

Odenplans tunnelbanestation fick ett spektakulärt tak 1952 uppe på det trekantiga torget. Det ritades av Erik Glemme som också färgsatte kakelväggarna på stationen. Idag är ingången och torget ombyggt.

Den ljusblå perronghallen skiljer sig från övriga stationer. Det höga valvet påminner om de tidiga tågstationerna där tågen rullade in i på var sin sida om perrongen.

Mitt på perrongen finns en monter där nyutexaminerade konstnärer från olika konstskolor kan visa sina verk under en period.

Fram tills 1996 fanns här en hästspårvagn som visade att Spårvägsmuseet hade sina utställningar under stationen. Några rödmålade vagnshjul längs trappans sidor vittnar om denna tid.

Nytt sedan sommaren 2017 är pendeltågsstationen Stockholm Odenplan som ligger djupt under Gröna linjen. Att byta till pendeln här är betydligt smidigare än vid Stockholm City eftersom här finns bara en perrong för tåg söderut och en för tåg norrut.

I filmen ”Mannen på taket” av Bo Widerberg (1976) landade helikoptern på det vingformade taket ovanför trappan.

Rådmansgatan T-station

Gröna linjens gröna färg

Stationen är uppkallad efter rådmannen Nils Nilsson Emporagrius som ägde ett stort markområde här på 1600-talet.

Nere på perrongen känns det trångt och mörkt trots de ljusgrå väggarna och pelarna.

Konsten från 1983 hittar man i biljetthallens gångar ut till Sveavägen. Mot Tegnérgatans långa gång finns stora målade emaljplåtar som berättar om August Strindbergs författarskap och liv. Målningen närmast trappan visar huset på Drottninggatan 85, Blå tornet, som blev Strindbergs sista bostad och är museum idag.

Konstnären Sture Valentin Nilsson har också skapat bilderna mot den andra utgången. Här ser man uppförstorade ritningar till spårvagnshallarna som fanns i hörnet Tegnérgatan/Birger Jarlsgatan. Tegelbyggnaden finns kvar i ombyggt skick.

S:t Eriksplan T-station

Gröna linjens gröna färg

Stationen från 1952 hör till de så kallade ”badrumsstationerna”, de med kakelklädda väggar. Här är allt grått: pelarna, golvet och kaklet. Det är lågt i tak, vi är inte många meter under gatunivån.

50-talets stationer är så kallade ”cut and cover” stationer i likhet med de flesta på kontinenten och i London. Man grävde upp gatorna, byggde betongrum för spåren och täckte över och återställde gatan. För gröna linjen västerut grävdes Sveavägen, Odengatan och S:t Eriksgatan upp.

Stationen har för närvarande ingen konst.

Stockholm Centralstation

Stockholm Centralstation

År 1871 fick Stockholm äntligen en tågstation i stadens centrum när sammanbindningen av linjerna från söder och norr blev blev färdig. Projektet planerades av Nils Ericson. Man fyllde ut delar av Klara sjö för tågspåren och Järnvägsstyrelsens chefsarkitekt Adolf W. Edelsvärd skapade här sitt största stationshus i fransk renässansstil. Edelsvärd ritade även järnvägsparken intill.

Till den högtidliga invigningen i juli 1871 hade 300 arbetare inbjudits förutom kungligheter.

På 1920-talet revs banhallen och byggdes om till vänthall under ledning av Folke Zettervall, som var SJ:s chefsarkitekt. Fortfarande kan man både beundra och dricka vatten ur fontänen med en jordglob på toppen, ritad av Zettervall. Han designade även belysningen i hallen bestående av hängande konsoler – numera försedda med kopior av glaskuporna Luzette.

På 1950-talet bands tågstationen samman med den nya tunnelbanestationen T-Centralen via en gång under Vasagatan.

Vid senaste restaureringen 1988-93 tog man tillvara en del av de ursprungliga detaljerna. Nya tillägg blev bland annat konstnären Ulrik Samuelsons väggmosaiker på den västra långväggen.

Eftersom pendeltågen fick en ny station Stockholm City sommaren 2017 är det endast fjärrtågen som trafikerar Centralstationen. Från den utbyggda gången mot T-banan finns det anslutande rulltrappor till pendeltågen.





Stockholm City

Månen och Venus 190102

Pendeltågsstationen Stockholms City invigdes 10 juli 2017 samtidigt med stationen Stockholm Odenplan. Eftersom pendeltågstrafiken hade utökats genom åren behövdes nya spår för tågen eftersom ”getingmidjan” med endast två spår, som betjänat både fjärr- och pendeltågstrafiken inte räckte till längre.

En ny sträcka på 6 km byggdes från Södermalm. Den går i tunnel genom Riddarfjärden och vidare djupt under Centralstationen till Odenplan och norrut där den ansluter till tidigare spår.

Det är skilda perronger för norrgående och södergående tåg. Med hjälp av de många och stora konstverken som finns på perrongerna och i förbindelsegångarna lär man sig att hitta till rätt spår.

Stockholm Hötorget

Hötorget har varit en torghandelsplats alltsedan 1600-talet. Hit kom bönder från Roslagen med hö och halm, levande djur och fjäderfä. År 1914 förbjöds handeln med färskt kött, flått vilt, rökt fisk och mycket annat på torget av sanitära skäl. De flesta livsmedelsförsäljarna flyttade då in i Centralsaluhallen från 1880-talet. Redan tidigare hade man flyttat handeln med skogsprodukter och hö till Norrmalmstorg.

Söder om Hötorget låg Beridarebanan under 1600-talet. Här ägnade sig adelsmän och kungar åt ridderliga idrotter, tornerspel och kröningsfester.

I samband med Norrmalmsregleringen revs den gamla saluhallen 1953 och den nya Hötorgshallen, ritad av David Halldén invigdes 1958. Folk hade i början svårt att hitta den, då den ligger under markytan, under Filmhuset Sergel.

Konserthuset från 1926 på den östra sidan av torget ritades av Ivar Tengbom. Skulpturgruppen Orfeus-brunnen av Carl Milles restes 1936.

På västra sidan står PUB-huset som byggdes i omgångar  mellan åren 1916-1924. Varuhuset byggdes om till hotel Haymarket 2016.

Framtidsasken, trädet  intill Kungsgatan planterades 1986 när föreningen Globträdet hade sitt första Framtidsmöte. Trädet är tänkt att förena gamla och nya mångkulturella symbolhandlingar.

Stockholm Odenplan

Månen och Venus 190102

Sommaren 2017 invigdes två nya pendeltågsstationer i centrala Stockholm. Perrongerna ligger under tunnelbanespåren och man kan smidigt byta mellan de olika perrongerna, speciellt vid station Stockholm Odenplan. Här finns det endast en stor hall och på ena sidan går tågen norrut och på den andra söderut. Rulltrappor förbinder perrongen med Gröna linjens station Odenplan.

Konstnärerna fick på ett tidigt stadium veta var deras konst skulle placeras och de har anpassat utformningen därefter. Att se alla sex konstnärers verk kräver en promenad på närmare en kilometer.

Stockholm Sergelgatan

Sergelgatan är en 250 m lång gågata mellan Hötorget och Sergels torg på Norrmalm.

Skulptören Johan Tobias Sergel, som hade sin ateljé närmast Hötorget i slutet på 1700-talet har gett namn åt gatan. I samband med omdaningen av Norrmalm revs flera kvarter i området. Enligt Sven Markelius plan, han var stadsplanedirektör och ansvarig arkitekt, bebyggdes gångstråket med fem höghus mot Sveavägen i öster och med lägre affärsbyggnader på den västra sidan. Eftersom gatunivån sänktes med fyra meter kom Mäster Samuelsgatan att bilda en viadukt över Sergelgatan. Vid invigningen kallade borgarrådet Yngve Larsson höghusen för ”de fem trumpetstötarna” .

På gågatan finns betongbänkar och flera statyer. Göran Strååt har skulpterat Sergelminnet och Carl Fredrik Reuterswärds stora, knutna pistol heter egentligen Non Violence.

T-Centralen

Röd-grön-blå bytesstation

Alla tre tunnelbanelinjerna möts vid T-centralen. När stationen öppnade 1957 var det första gången som stockholmarna möttes av konst på perrongerna och i biljethallarna. Tävlingen som utlystes året innan hade lockat 140 konstnärer och 12 av dem fick uppföra sina verk här. Deras verk finns fortfarande kvar på plattformarna för den gröna och röda linjen.

Den översta perrongens spårväggar, d.v.s. väggarna bakom tågen, är helt täckta av konst. Sittbänkarna är utformade av en skulptör och två pelare på den övre perrongern är utformade av de två kvinnliga konstnärerna, som vi har att tacka för att det blev konst i  tunnelbanan. Siri Derkert och Vera Nilsson hade bearbetat stadsfullmäktige i Stadshuset och Hjalmar Mehr har signerat protokollet där det står att de kommande stationerna ska förses med konst.

Arbetsnamnet för stationen var ”Klara”, men när så  många av husen i Klarakvarteren hade rivits, ansågs det inte som ett lämpligt namn. Man döpte stationen till Centralen, men det var inte heller bra, eftersom många trodde att man kunde ta SJ tågen härifrån till svenska städer och till utlandet. Ganska snart kom det perfekta, nu gällande namnet T-Centralen.

Från 1957 var det bara den gröna linjen som passerade här. 1964 invigdes den röda linjen. 1975 öppnades den blå med grottstationerna. Utsmyckningen på blå linjen skiljer sig från de tidigare genom att en enda konstnär, i enstaka fall två i nära samarbete, har utformat hela stationens väggar, tak och biljetthall.

Från sommaren 2017 kan man  byta från T-Centralen till den djupt liggande pendeltågsstationen Stockholm City. Där hittar man verkligt storslagen konst i de flygplatsliknande långa gångarna och på perrongerna.

Hoppa till verktygsfältet